varför kärnkraft?

Varför Kärnkraft?
Ett debattinlägg om kärnkraftens vara eller inte vara.


Det radioaktiva avfallet

En dödlig biprodukt

Ett kärnkraftverk genererar varje år mängder med radioaktivt avfall som måste förvaras på ett säkert sätt för att inte läcka ut i biosfären. En typisk kärnkraftsreaktor producerar ungefär 30 ton utbränt reaktorbränsle årligen (Lenssen 1992, s. 50). Vid uttaget ur reaktorn utsänder ett ton sådant avfall 180 miljoner curie, att jämföra med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki på vardera 1 miljon curie.

I Sverige har man idag snart 5 000 ton reaktorbränsle som måste förvaras någonstans, och i världen totalt finns det närmare 190 000 ton (Lenssen 1992, s. 51). Radioaktiviteten hos avfallet avtar årligen, men på grund av de olika isotopernas halveringstider så sker detta mycket långsamt. Det tar minst 100 000 år för radioaktiviteten i avfallet att avklinga tillräckligt för att det ska kunna bedömas som ofarligt.

Strategier för förvaring

Under årens lopp har en mängd förslag till hur radioaktivt avfall ska förvaras dykt upp och avslagits. Till de mest spektakulära förslagen hör transmutation och att skicka ut avfallet i rymden. Det är fortfarande osäkert om transmutation verkligen skulle minska mängden avfall och det skulle i så fall vara oerhört kostsamt. En misslyckad avfyrning av en raket med kärnavfall, skulle kunna utrota allt biologiskt liv på jorden.

De mest realistiska förslagen som förekommer idag är slutförvaring i djupa bergrum och övervakad förvaring vid ytan. Båda dessa har stora risker. Den övervakade förvaringen har uppenbara risker i och med de oerhörda tidsrymder som man måste garantera förvaringens säkerhet. Det är svårt att försäkra sig mot olika typer av sabotage och förändringar i samhällsstrukturerna under så långa tidsrymder. Ändå är denna lösning kanske ändå att föredra i och med att avfallet då kan flyttas och kontinuerligt övervakas.

En riskabel slutförvaring

Förvaring av radioaktivt avfall i djupa bergrum är osäkert av flera skäl. Det första skälet är uppenbart – 100 000 år är fullständigt omöjligt att överblicka. För bara 10 000 år sedan hade vulkaner utbrott i det som idag är centrala Frankrike och hela den skandinaviska halvön var täckt av ett kilometertjockt istäcke. Det finns inga garantier för att liknande geologiska omvälvningar inte kommer att inträffa igen och föra ut radioaktivt material i biosfären.

Ett annat stort problem vid förvaring i bergrum är vatten. En genomströmning av grundvatten skulle kunna korrodera förvaringskärlen och föra med sig radioaktivt material. Det är också oerhört svårt att förutsäga grundvattenströmmars förändringar. Beroende på möjligheten av gasbildning och övertryck vid kontakt med vatten, så skulle ett ändrat grundvattenflöde även kunna orsaka explosioner.

Ett annat stort problem med slutförvaring i berggrunden är kostnaden. Det finns ännu idag ingen fungerande anläggning i full skala och kraven på behållare och bergrum ökar ständigt. Det är däremot säkert att en sådan slutförvaring även på ganska lång sikt blir avsevärt dyrare än förvaring vid ytan. En förvaring i berggrunden är också svår att skydda från framtida mänskliga intrång. Om man skulle bli tvungen att avlägsna avfallet, så skulle det kanske inte heller vara möjligt på grund av den höga radioaktiviteten och förändringar i avfallet.

Nya alternativa tekniker

En av de metoder som har prövats för att minska mängden avfall är upparbetning av det radioaktiva avfallet. Med hjälp av kemiska processer försöker man skilja oanvänt uran från andra ämnen. Totalt sett ger dock upparbetningen upphov till större mängder radioaktivt avfall. Processen är dessutom utvecklad för att utvinna plutonium till kärnvapen och det är tveksamt om den är ekonomiskt lönsam.

Det brukar ibland hävdas att tekniken givetvis kommer att leda till att man kan ta om hand om det radioaktiva avfallet och göra det ofarligt. Eftersom ingen tillstymmelse till sådan teknik finns tillgänglig idag, så verkar det dock orealistiskt att sätta sin tillit till detta. Det vore också en suboptimering, ett dåligt ekonomiskt utbyte, att ”rädda kärnkraften” med kostsamma åtgärder av detta slag.

En försiktig hantering

Det finns goda skäl för att tillämpa en försiktighetsprincip i hanteringen av det starkt radioaktiva avfallet. En illa genomtänkt eller undersökt slutförvaring kan få oerhört allvarliga konsekvenser om det starkt radioaktiva materialet läcker ut till biosfären.

I ljuset av dessa stora avfallsproblem är det oansvarigt att fortsätta driften av kärnkraftverken. Desto större avfallsmängden är, desto mer problematiskt kommer det att bli att förvara avfallet.

Det radioaktiva avfallet – sammanfattning

Kärnkraften genererar mängder med starkt radioaktivt avfall varje år. Avfall som måste förvaras 100 000 år för att bli ofarligt. Inga av de förvaringsmetoder som finns idag är helt säkra, framförallt på grund av den oerhörda tidsrymden. Det är omöjligt att förutsäga geologiska och politiska förändringar på denna tidshorisont. Det finns goda skäl att tillämpa en försiktighetsprincip för radioaktivt avfall.

1 2 3 4 5 6 7 8 9