varför kärnkraft?

Varför Kärnkraft?
Ett debattinlägg om kärnkraftens vara eller inte vara.


Brytningen av uran

Ett förenklat kärnkraftverk

Kärnkraftverk drivs med hjälp av uran. Genom en naturlig fysikalisk process delar sig uranet, något som är känt som en fissionsprocess. Under processen avger uranet energi, både i form av radioaktivitet och värme. Värmen fångas upp av det vatten som finns i reaktorn och detta hettas upp. Genom att låta vattnet cirkulera genom reaktorn, så kan man driva turbiner och generera el.

För att få reaktorvattnet att cirkulera, så måste det kylas ned innan det återförs till reaktorn. I de typer av reaktorer som förekommer i Sverige görs detta med hjälp av havsvatten, men i andra typer av reaktorer används ofta kyltorn och floder. Denna spillvärme tas idag inte om hand, och man utnyttjar därmed bara en liten fraktion av uranets fissionsenergi.

Urangruvornas radioaktiva rester

Uran bryts idag i flera länder, bl.a. i Australien, Kanada, Frankrike, Namibia, Niger, Ryssland, Sydafrika och USA (Lenssen 1992, s. 52). Brytningen sker i gruvor eller dagbrott och därefter är man tvungen att utvinna uranet ur malmen. Idag får man ut det mesta av själva uranet, men många andra radioaktiva ämnen lämnas kvar. Under denna utvinning används också stora mängder koncentrerad svavelsyra och vatten. I de slaggprodukter som blir kvar återfinns ungefär 85% av den ursprungliga radioaktiviteten, till största delen orsakat av torium-230. Denna isotop har en halveringstid på 77 000 år och omvandlas vid sönderfall först till radium-226 och därefter radon-222. Båda dessa är radioaktiva, och radon-222 är dessutom i gasform vid normala temperaturer.

Det radioaktiva avfallet från uranbrytningen är oerhört skrymmande och klassas på grund av sin låga koncentration av radioaktivitet som lågaktivt. Slaggprodukterna kan ofta lämnas i det närmaste hur som helst utan några åtgärder. Att det är utspätt gör det dock inte mindre farligt, eftersom det handlar om stora mängder avfall.

Resultaten av uranbrytning

Uranbrytningen har redan idag orsakat ett flertal radioaktiva zoner i världen. I Kanada och Australien har ursprungsbefolkningarnas territorier tagits i anspråk för brytningen, och det har därför inte heller varit lönsamt att städa upp efter sig.

Vid tre urangruvor i f.d. Östtyskland finns mer än 150 miljoner ton malmrester som troligen innehåller flera miljoner ton kontaminerade vätskor. Att stabilisera en sådan situation skulle kunna kosta uppemot 23 miljarder dollar, eller mer än 120 miljarder svenska kronor.

En miljöanpassad uranbrytning?

Kanske skulle man kunna tänka sig att att man försökte anpassa uranbrytningen efter dagens hårdare miljökrav. Tyvärr verkar det dock som om det är tekniskt omöjligt att begränsa radioaktiviteten i gruvavfallet. Det finns inte några idag kända metoder för att begränsa radioaktivitet i stora mängder avfall, och de experiment som gjorts med exempelvis transmutation har visat sig oerhört dyrbara. Det enda realistiska alternativet är följaktligen att försöka garantera något slags slutförvaring även för gruvavfallet.

Att förvara de oerhörda mängder radioaktivt avfall som uranbrytning ger upphov till skulle vara mycket dyrt. Det finns inga tillförlitliga siffror, eftersom inga sådana beräkningar har gjorts, och det råder dessutom stor osäkerhet kring vad som skulle kunna betraktas som en säker slutförvaring. Kostnaderna skulle även för en måttlig säkerhetsnivå snabbt skjuta i höjden. Med de stora mängder avfall det handlar om och de kalkyler som finns idag verkar det vara ett mycket kostsamt projekt.

Uranbrytningen – sammanfattat

Uranbrytning är ett stort miljöproblem i de regioner av världen där den förekommer. Stora områden i Ryssland, Kanada och Australien har förstörts, och liknande exempel finns från andra håll i världen.

Resterna från uranbryningen är radioaktiva med långa halveringstider och borde förvaras säkert för lång tid framöver. En sådan förvaring skulle dock vara oerhört dyrbar på grund av de stora mängderna avfall. Idag finns inga metoder för att undvika de radioaktiva restprodukterna från uranbrytning.

1 2 3 4 5 6 7 8 9