biståndets afrika

Biståndets Afrika
– I hopp eller förtvivlan?


Det farliga Afrika – Krig och katastrofer

Hela tiden som vi sätter oss in i vad Afrika inte är, är Afrika; medan vi efterlyser vår ordning, råder en annan ordning; medan döden i Afrika för femtioelfte gången dokumenteras, lever Afrika. Det vi söker finns inte, det som finns söker vi inte.

Anders Ehnmark (1993, s. 22)

Vår bild av det moderna Afrika är framförallt en bild av en kontinent fylld av krig, svält och katastrofer. I våra västliga media omnämns Afrika söder om Sahara sällan, och då det sker är det mestadels som skådeplats för diverse lösryckta kriser och konflikter. Än idag frammanar vi den hundraåriga bilden av den mörka och otillgängliga kontinenten, ett Afrika fullt av sjukdomar, svält och inbördeskrig.

Men i själva verket är krigen och katastroferna bara en del av Afrika, den del som vi vill se. Vi låtsas att Afrika är ett litet homogent land, istället för en stor och heterogen kontinent. Vi föreställer oss att svälten och krigen finns överallt, när de i själva verket är lokala eller regionala fenomen. Och vi tror att ansvaret för dagens situation helt är afrikanernas eget, istället för att se vår egen delaktighet.

Diktatur och förtryck

När de afrikanska självständighetsivrarna fick makten över sina respektive länder under 60-talet, så var det en svår situation de ställdes inför. Nationerna var stora och onaturliga, statskassorna var tomma, de gamla samhällsstrukturerna var sönderslagna, städernas slumkvarter var på tillväxt och alla statliga tjänstemän var vana vid ett kolonialt system som ytterst syftade till utsugning. I de flesta länderna var antalet personer med universitetsutbildning eller kunskaper i statsförvaltning litet. I nuvarande Kongo-Kinshasa fanns exempelvis vid självständigheten 1960 endast 16 afrikaner med universitetsutbildning (Lundestad 1997, s. 280).

Självförtroendet hos de nya ledarna var dock på topp. Nästan samtliga hade varit med och kämpat mot kolonialismen, en kamp som hade varat i flera långa och svåra år. Misstroendet mot européerna och det som uppfattades som västerländskt eller icke-afrikanskt var också stort. De nya demokratiska konstitutionerna, som ofta utarbetades av kolonialmakterna innan de lämnade över makten, drabbades tyvärr i de flesta fallen av detta misstroende och ändrades strax efter de första fria valen (Ayittey 1992, s. 100). Enbart Botswana, Mauritius, Gambia och Senegal behöll i längden möjligheten för folket att avsätta sin regering i fria val (Ayittey 1992, s. 117), och i slutet av 1980-talet var det bara Botswana som hade behållit en obruten kedja av parlamentarisk demokrati med flera partier ända sedan självständigheten (Shillington 1989, s. 409).

De nya afrikanska ledarna gjorde också lite för att avlägsna det repressiva styret från kolonialtiden. Den koloniala administrationen behölls till stor del intakt och oppositionella krafter motarbetades eller fängslades, ofta i större utsträckning än vad kolonialmakterna tidigare hade gjort (Ayittey 1992, s. 101f). Avsaknaden av fria val och det repressiva förtrycket av oppositionella har begränsat möjligheterna till politisk förändring utan användning av våldsamma metoder. Från 1957 till 1990 har fler än 150 olika personer varit statsöverhuvud i något land i Afrika söder om Sahara, men bara 6 av dessa har frivilligt givit upp makten (Ayittey 1992, s. 118). Det repressiva styret och bristen på demokrati i många stater i Afrika söder om Sahara är en viktig bakomliggande faktor till många av de konflikter och inbördeskrig som brutit ut och fortfarande förekommer i flera av dessa länder.

Nya och gamla motsättningar

Närmast samtliga av det fria Afrikas nya ledare satsade i samband med självständigheten på att snabbt modernisera och industrialisera sina respektive länder, ofta under inrådan från i-ländernas rådgivare. Detta vägval placerade snabbt städerna och deras invånare i centrum för politiken och man lät också städerna i hög utsträckning bestämma den politiska dagordningen. De knappa exportinkomsterna kom att spenderas på städernas behov, medan landsbygden och jordbruket åsidosattes (Davidson 1984, s. 261). Resultatet blev snabbt en statligt subventionerad import av europeiska industri- och jordbruksprodukter för konsumtion i städerna, medan landsbygden alltmer utarmades och ytterligare inriktades på exportjordbruk. I förlängningen ledde detta till allt djupare ekonomisk obalans, ökat beroende av omvärlden och fortsatt urbanisering.

Den nya afrikanska nationalismen som visat sig så effektiv i att snabbt kasta av sig kolonialmakternas styre blev dock snart ett hinder för utvecklingen av de afrikanska samhällena (Davidson 1984, s. 228). De koloniala enheter som förvandlades till afrikanska nationalstater hade skapats längs många onaturliga gränser och tog inga hänsyn till folkgrupper, språk, traditioner eller ens geografiska landmärken. Resultatet blev nationer som bestod av en blandning av många olika folkgrupper, samtidigt som flera stora folk delats mellan olika nationer. Det tog inte lång tid innan olika politiska krafter började utnyttja och underblåsa de skillnader och motsättningar som detta medförde, precis som kolonialmakterna tidigare hade gjort. Skillnaden denna gång var att den afrikanska nationalismen fick fäste bland många minoritetsgrupper, vilket gjorde motsättningarna svårare att hantera än tidigare.

Skillnaderna i kultur, språk och etnicitet innebar dock sällan i sig själva någon konflikt. Istället kom den ekonomiska diskrimineringen av landsbygden och olika regioner att spela en stor roll. Bristen på demokratiska processer och svårigheten att få gehör för oppositionella åsikter bidrog till att skärpa motsättningarna och skapa lokala frihets- och gerillarörelser. Resultaten har i många fall blivit interna konflikter och inbördeskrig, med Biafrakriget i Nigeria och massakrerna i Rwanda som två extrema exempel.

Det kalla kriget

Det politiska klimatet i världen 1945-1989 gick inte obemärkt förbi i Afrika. Den kalla-krigs-politik som både USA och Sovjetunionen förde handlade till stora delar om att knyta så många stater som möjligt till sitt eget block. Samtidigt understödde man både gerillarörelser och regelrätta krig som riktade sig mot stater i det andra blocket. Bland de konflikter där detta militära stöd kom att få särskilt stor betydelse återfanns bl.a. kriget mellan Etiopien och Somalia och inbördeskriget i Angola.

De summor som supermakterna anslog för militärt bistånd till tredje världen var inte obetydliga och var i samma storleksordning som de summor som avsattes till vanligt bistånd. USA anslog 1984 exempelvis 6,2 miljarder dollar i militärhjälp och vapen till tredje världen, samtidigt som u-landsbiståndet samma år var 8,3 miljarder dollar (Davidson 1984, s. 267). Men även u-landsbiståndet användes för att knyta de olika mottagarländerna närmare till det egna blocket. Detta var ett starkt bidragande skäl till att en USA-stödd diktator som Mobutu i Zaïre (nuvarande Kongo-Kinshasa) kunde fortsätta att stoppa stora summor i egen ficka, trots att hans regim sedan länge var känd som en av Afrikas mest korrupta och inte visade minsta intresse att betala tillbaka de stora lån man hade tagit.

Resultatet för Afrikas del blev fler, längre och blodigare krig och konflikter. Gerillarörelser som inledde sin bana som minoritetsgrupperingar politiserades snabbt och mottog stöd från något av de båda blocken. För att förhindra gerillarörelsernas framfart och öka intäkterna till statskassorna valde även många av de afrikanska länderna att söka stöd hos någon av supermakterna, vilket fick till följd att den andra supermaktens stöd till motståndsrörelserna legitimerades och stärktes.

Lågintensiva inbördeskrig

Många av de gerillarörelser som grundlades under det kalla kriget finns alltjämt kvar och verkar i sina respektive länder, även om de har blivit tvungna att söka sig nya inkomstkällor. Från att ha varit beroende av militärt bistånd, så har man idag övergått till att finansiera sig genom att bl.a. kontrollera olika slags råvaror, ta ”tullavgifter” på hjälp och bistånd, ägna sig åt plundring av kvarvarande lokalbefolkning, samt att ta gisslan (Kaldor 1999, s. 101ff). De ursprungliga politiska målen med kampen har allt mer kommit i skymundan för den kortsiktiga ekonomiska vinningen, och ett nytt slags lågintensivt inbördeskrig i gråzonen mellan grov brottslighet och regelrätt krig har uppkommit. Dagens situation i stora delar av Kongo-Kinshasa är bara ett av många exempel på hur olika gerillagrupper och reguljära trupper försörjer sig med hjälp av plundring och beskyddarverksamhet (se exempelvis Harden 2001).

Den moderna och globala världshandeln har i många avseenden kommit att spela dessa olika gerillarörelser i händerna. Afrika som kontinent är oerhört rikt på råvaror med bl.a. 50 % av världens guldförekomster, 90 % av fosfaterna, 40 % av allt platina, 8 % av världens oljereserver, samt 12 % av naturgasen (Ayittey 1992, s. 2). Tillgången till delar av dessa och andra råvaror kontrolleras idag av olika gerillarörelser, samtidigt som själva råvarorna handlas på en internationell marknad där priset och inte ursprunget är avgörande. Att spåra ursprunget hos många av dessa råvaror kan också vara oerhört svårt och tidskrävande, då de ofta säljs och hanteras genom flera led av uppköpare. Resultatet har blivit att många av dagens gerillarörelser helt kan finansiera sig genom att kontrollera, ”beskatta” eller ”beskydda” utvinnandet av de råvaror som finns i de områden man kontrollerar. UNITA:s kontroll av diamantproduktionen i Angola är bara ett av många exempel på en gerillarörelse som finansierar sig på detta sätt. Många västeuropeiska och amerikanska företag bidrar genom handel med dessa råvaror medvetet eller omedvetet till att instabiliteten i många regioner i Afrika söder om Sahara bibehålls.

Svält och naturkatastrofer

I spåren av de många krigen i Afrika söder om Sahara har även flera stora svält- och naturkatastrofer inträffat. Särskilt många av de stora svältkatastroferna de senaste 20 åren har koncentrerats till länderna kring Afrikas horn – Eritrea, Etiopien, Somalia och Sudan. Det finns framförallt två orsaker till detta – dels har dessa länder varit indragna i långa och utdragna inbördeskrig, dels ligger de alla i det känsliga Sahelområdet på gränsen till Sahara.

De många krigen i Afrika har medfört stora mängder flyktingar och ofta extrema påfrestningar på naturresurserna i de områden dit dessa har tagit sin tillflykt. Nästan hälften – 6,7 miljoner – av världens totalt 14,5 miljoner flyktingar 1995 befann sig i Afrika och många av dessa har också förlorat sina möjligheter till självförsörjning (Kaldor 1999, s. 108). Krigen har också försvårat de internationella hjälpinsatserna i samband med svält- eller naturkatastrofer och har lett till att mycket katastrofbistånd kommit på avvägar eller ”beskattats” av de stridande parterna.

Det finns en vanligt spridd vanföreställning att svälten i Afrika är orsakad av överbefolkning. I själva verket är Afrika mindre tätbefolkat än både Asien och Europa, samtidigt som de flesta regioner i Afrika har stora naturrikedomar och goda möjligheter till ett framgångsrikt jordbruk. På grund av regional instabilitet i kombination med avfolkning av landsbygden är dock situationen i vissa fall trots detta ansträngd. Generellt sett är dock det problematiska med försörjningsläget i Afrika inte dagens situation, utan istället att produktionen inte ökar i samma takt som befolkningen.

Svälten i Afrika söder om Sahara är alltså till stor del en politiskt orsakad företeelse. Till en annan del är den en myt. Medan torkan skördar offer i ett land, så är skörden god i flera andra. Samtidigt som medias reportrar följer världens krig, katastrofer och olyckor, så bevakas inte de positiva och hoppingivande skeendena i andra delar av världen. Svälten finns, men till skillnad från fattigdomen så är den inte spridd över hela Afrika söder om Sahara.

1 2 3 4 5 6