biståndets afrika

Biståndets Afrika
– I hopp eller förtvivlan?


Det fängslade Afrika – Slavhandel och kolonialism

Den fullt utvecklade människan, med samma hjärnvolym som idag (homo sapiens identifieras på internminnet), uppträder för ungefär två hundra tusen år sedan, också i Östafrika. Alltings början är här. Den store brittiske afrikanisten Roland Olivier påpekar att Östafrika har varit världshistoriens centrum i två miljoner år. Det är så mycket att resten nästan ligger inom felmarginalen.

Anders Ehnmark (1993, s. 63)

Afrika är inte ett land. Inte en kultur. Inte ett folk. Afrika är en kontinent. En väldig landmassa med en pluralism av folkslag, kulturer och historia. Ändå ser vi i västvärlden på Afrika som en sammanhängande kultur med en enda folkgrupp – infödingar.

Den bild av Afrika som blivit tongivande i väst är till stor del en förvrängd bild av verkligheten – avkortad och förenklad för att passa de korta inslagen i TV-nyheterna. Krigen är stam- och klankrig, svälten beror på den ogästvänliga miljön och människorna är helt beroende av bistånd och hjälpsändningar. Som en förlängning av kolonialismen så lever den ytliga och fördomsfulla bilden av Afrika kvar. Denna bild som så länge varit förhärskande i Europa. Denna bild av det underutvecklade och okultiverade Afrika som skapades för slavhandeln och förstärktes av kolonialismen. Denna falska och ogrundade bild som kanske kan förklara varför 500 år av förtryck och terror är det arv som Europa lämnat till det moderna Afrika.

Afrika ”upptäcks”

När Vasco da Gama på slutet av 1400-talet rundade Godahoppsudden för att finna sjövägen till Indien, så var han medveten om att det inte en kontinent fylld av blodtörstiga svarta stammar som han hade seglat runt. Det var inte en mörk oupplyst kontinent på jägar- och samlarstadiet. Och inte heller var det en kultur- och samhällslös vildmark som bredde ut sig hundratals mil inåt landet. I själva verket öppnade den nya sjövägen till Afrika för två nya och oerhört vinstgivande verksamheter – handel och plundring.

De afrikanska samhällena söder om Sahara befann sig i mycket olika faser i utvecklingen när portugiserna kom. I Västafrika var de afrikanerna organiserade i stora konungariken med hög ekonomisk, kulturell och moralisk nivå. Rikedomarna fanns dock långt inne i landet, vilket tvingade portugiserna till handel. En handel som på kort tid kom att bli mycket vinstgivande (Davidson 1984, s. 133ff). I östra Afrika låg de flesta av de centrala samhällena längs kustbandet, i ett pärlband av blomstrande handelsstäder. Här kunde portugiserna istället snabbt och systematiskt överfalla, plundra och ödelägga den kultur man funnit (Davidson 1984, s. 128f).

Den handel som bedrevs mellan Västafrika och Europa handlade något förenklat om att guld, elfenben och peppar från Afrika byttes mot smycken, koppar och vapen från Europa (Davidson 1984, s. 133ff). Det hände även att slavar utbyttes, med det handlade på denna tid mestadels om ett utbyte av fångar eller andra ”disponibla personer”. De afrikaner som på detta sätt kom till Europa betraktades som exotiska och intressanta inslag, vilket gjorde att de överlag blev väl behandlade och ofta hamnade som betjänter i de allra rikaste europeiska hemmen.

Många av de europeiska och afrikanska samhällena befann sig vid denna tid i de allra flesta avseenden på samma nivå (Davidsson 1984, s. 131ff). Européerna hade fartyg med kanoner, fler och bättre eldvapen och bedrev en mer hänsynslös krigföring. Afrikanerna hade ett mer tolerant och civiliserat samhälle, vilket inte minst kan illustreras med den katolska inkvisitionens behandling av Galilei och andra ”kättare”. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen i Europa hade kommit längre än i Afrika, men var samtidigt inte allmänt spridd eller praktiskt tillämpad i någon större utsträckning. Europa hade uppnått en kapacitet för att skapa en maktklyfta, även om någon sådan ännu inte förelåg. På 1400-talet behandlades afrikanerna därför fortfarande till stor del som ”annorlunda men likvärdiga” (Davidson 1984, s. 133)

Triangelhandeln

Tiden av ömsesidig handel kom dock att bli kort. Slavhandeln, den första stora europeiska katastrof som drabbade Afrika söder Sahara, inleddes runt 1510, tog ordentlig fart omkring 1650 och upphörde inte helt förrän 1880 (Davidson 1984, s. 137-139 & Shillington 1989, s. 174). Européerna och deras sjukdomar hade farit hårt fram i de amerikanska kolonierna och behovet av arbetskraft till plantagerna i Karibien växte sig allt större. Lösningen blev att importera slavar per båt från Afrika, vilket dessutom hade fördelen att samma båtar sedan kunde transportera jordbruksprodukterna till Europa för försäljning. Till Afrika, slutligen, exporterade man i princip samma produkter som tidigare, d.v.s. smycken, koppar och vapen. Detta handelsschema mellan Afrika, Amerika och Europa har kommit att kallas för den transatlantiska slavhandeln eller ”triangelhandeln” (Davidson 1984, s. 139 & Shillington 1989, s. 178).

Ställda inför att européerna allt oftare krävde slavar i betalning för sina produkter, blev flera afrikanska härskare motvilliga och tveksamma (Davidson 1984, s. 140). Många vågade trots detta inte avstå från den lönsamma handeln, eftersom handeln i annat fall hotade övergå till grannstaterna. I förlängningen riskerade de stater som inte deltog i handeln att det egna folket så småningom skulle bli sålt som slavar av andra stater. Expansionen av slavhandeln blev snart också så kraftig att det inte längre räckte med de ”disponibla personer” som funnits i härskarnas förvar, d.v.s. fångar och andra som av någon anledning mist sina medborgerliga rättigheter. Nya slavar blev tvungna att införskaffas genom krig och slavräder i angränsande riken, och för att möjliggöra dessa krig blev européerna i allt större utsträckning tvungna att sälja enbart musköter och krut i utbyte mot slavar (Davidson 1984, s. 142). En dominoeffekt hade inletts som snart tvingade många angränsande riken att i sin tur sälja slavar enbart för att få tag på europeiska vapen att försvara sig med.

Slavhandeln över Atlanten

Figur 1. Den transatlantiska slavhandeln resulterade i att mellan 10 och 12 miljoner afrikaner transporterades över till de amerikanska kolonierna. Ytterligare minst 2 miljoner beräknas ha dött under överresan från Afrika.

Det är svårt att föreställa sig den oerhörda effekt på de afrikanska samhällena som slavhandeln fick. I dess spår följde krig, splittring och demografisk katastrof. Det beräknas att mellan 10 och 12 miljoner afrikanska slavar anlände levande till Amerika och det är troligt att ytterligare 2 miljoner eller fler dog under överresan från Afrika (Davidson 1984, s. 147 & Shillington 1989, s. 174). Hur många som dog i de krig som rasade i spåren av slavhandeln är omöjligt att ens uppskatta. Samtidigt var den allvarligaste konsekvensen kanske inte den tvångsmässiga förflyttningen av så många människor, utan snarare de ekonomiska och sociala följder som detta fick. Grunden för ekonomisk utveckling raserades kontinuerligt eftersom de mest hantverkskunniga och de starkaste ständigt var de som fördes bort (Davidson 1984, s. 147f). Än värre blev det av de olika krigen, den sociala oron och de europeiska varor som importerades och konkurrerade ut den inhemska produktionen. I detta avseende var slavhandeln att likna vid ett tidigt slags kolonialt utbyte.

Slavhandeln var oerhört inkomstbringande för de europeiska länder som ägnade sig åt den. Många stora förmögenheter skapades i framförallt England, något som delvis bidrog till framväxten av den industriella revolutionen (Davidson 1984, s. 138). I inledningen av 1800-talet kom dock slavhandelns ekonomi att vika av flera anledningar. Fallande sockerpriser till följd av konkurrens, högre priser på slavar och behovet av en avsättningsmarknad för de nya industriella produkterna var alla viktiga faktorer. Men den kanske viktigaste faktorn bakom slavhandelns avskaffande var den framväxande möjligheten att använda den afrikanska arbetskraften direkt i Afrika (Davidson 1984, s. 150 & Shillington 1989, s. 233). Men för att brittiska tillverkare och köpmän skulle kunna göra vinst på annan handel med Afrika, så var slavhandeln först tvungen att upphöra (Shillington 1989, s. 236). Detta ledde till att Storbrittanien 1806 förbjöd slavhandeln och inledde militär patrullering utanför Afrikas västkust för att förhindra och försvåra för andra nationer att fortsätta.

Att slavhandeln upphörde innebar dock inte att själva slaveriet omedelbart förkastades. Det kom istället att dröja närmare trettio år, till 1834, innan slaveri blev olagligt i de brittiska kolonierna. 1848 blev det även olagligt i de franska kolonierna , 1860 på Kuba, 1865 i södra USA och 1888 i Brasilien (Shillington 1989, s. 236). Slavhandeln flyttade på grund av den brittiska blockaden delvis också till Afrikas östkust och det skulle dröja ända till 1880 innan slavhandeln där hade upphört helt. Men då hade redan en annan europeisk aktivitet börjat ta fart på allvar – kolonialismen.

Kolonialismen

Kolonialismen, den andra stora europeiska katastrof som drabbade Afrika söder om Sahara, inleddes mellan 1870 och 1880 och då framförallt genom att man trängde allt djupare in i kontinenten från de kustnära områden man redan behärskade (Shillington 1989, s. 302). Trettio år senare var kapplöpningen över och endast en stat stod utan europeisk överhöghet – Abbesinien (nuvarande Etiopien). Det kom dock att dröja ända till år 1920 innan alla uppror var kvästa och det civila kolonialstyret hade tagit över i alla kolonier (Davidson 1984, s. 191).

Kolonialiseringen var ingen oblodig process. I många fall provocerade européerna fram krig med de olika lokala makthavarna för att sedan invadera och ta över deras territorium som ett ”försvar av de egna intressena” (Davidson 1984, s. 179f). I andra fall var det olika former av ultimatum som fick de afrikanska ledarna att ge upp makten (Davidson 1984, s. 188f). I båda fallen var det de nya maskingevären och kulsprutorna som kom att fälla avgörandet (Davidson 1984, s. 174 & Lindqvist 1992, s. 68ff).

Kolonier i Afrika mellan 1914-1930

Figur 2. Den europeiska kolonisationen av Afrika var i det stora hela slutförd 1914. På kartan ovan syns även de förändringar som skedde fram till 1930 till följd av första världskriget.

Det fanns starka ekonomiska skäl för Europa att kolonisera Afrika. Först av allt hade man förhoppningar om att finna stora rikedomar i form av diamanter, guld och mineraler i det inre av Afrika (Shillington 1989, s. 304f). Det rådde närmast diamantfeber i Kimberley i Sydafrika runt 1870 och nya mineralfyndigheter hade just gjorts i nuvarande Zimbabwe. För det andra hade man från framförallt Storbrittaniens sida börjat inse vikten av protektionism och garanterade avsättningsmarknader, nu när konkurrensen i Europa hade hårdnat. För det tredje började man allt mer se Afrika som en gigantisk framtida marknad där man ville garantera sin egen närvaro. Tidsandan, missionärerna och rasismen fyllde i de sista hålen i argumentationen.

Den koloniala ekonomin blev oerhört vinstgivande för de inblandade europeiska staterna och företagen. Det har beräknats att exempelvis gruvbrytningen i Afrika totalt hade en vinstmarginal på 50 %, d.v.s. hälften av exportvärdet gick direkt som vinst till de europeiska ägarna (Davidson 1984, s. 185). Den andra hälften av vinsten gick till löner som sedan betalades in som skatt eller för att köpa dyra europeiska industriprodukter. Genom att införa ”head-taxation”, d.v.s. en fast skattesumma för varje vuxen man, kunde de olika militära straffexpeditionerna och infrastruktursatsningarna betalas, samtidigt som afrikanerna tvingades till arbete på plantager och i gruvor för att få tag på pengar (Davidson 1984, s. 180f & Shillington 1989, s. 353). För att tjäna in till skatten i en typisk koloni var en afrikan tvungen att jobba minst en månad i en gruva eller två månader eller mer på ett plantage. Alltihop ägt av de olika europeiska kolonisatörerna.

Det koloniala samhället

För att behålla kontrollen över kolonierna och förhindra nya kostsamma uppror, så betonade européerna alla skillnader i kultur, dialekt, klädesdräkt och liknande mellan olika delar i kolonierna. Det som tidigare hade varit samhällen med en betydande uppblandning definierades nu som helt olika ”stammar”, och de många olika dialekterna definierades som helt skilda språk. Genom att på detta sätt så split och underblåsa motsättningar i de afrikanska samhällena ville man förhindra att olika grupper skulle samarbeta mot det koloniala styret. Alla de interna konflikter som tidigare handlat om lokala anspråk på politisk makt eller ekonomiska fördelar definierades nu om i termer av ”stamkrig” och etniska motsättningar. Det finns till och med de som hävdar att själva begreppet ”stam” uppfanns av de koloniala myndigheterna (Shillington 1989, s. 357).

De nya ”stammar” som på detta sätt skapades, bildade också basen i det koloniala styret. I varje stam utnämndes en ”hövding”, även i de folkgrupper där någon enskild ledare inte hade funnits tidigare, som fick ansvar för att se till att de koloniala myndigheternas direktiv följdes. Även inom själva den koloniala administrationen var det ofta afrikaner som fick agera mellanhänder mellan de europeiska administratörerna och den lokala befolkningen. Denna indirekta styrning krävde minimalt med europeisk personal och var därmed billig, men skapade också ett korrupt system av mellanhänder som utnyttjade sina nya maktbefogenheter och privilegier (Davidson 1984, s. 181). Detta fenomen, som i längden uppkommer i de flesta diktaturer, har tyvärr kommit att förbli bestående i många av de nya stater som sedan bildades i Afrika.

Kolonialismen innebar en katastrof för de afrikanska samhällena, långt mer än slavhandeln tidigare gjort. De gamla afrikanska samhällsstrukturerna slogs sönder och stora demografiska förändringar blev resultatet. Tvånget att arbeta för pengar skapade stora periodiska folkförflyttningar från den fattiga landsbygden till de rikare och europeiskt ägda zonerna där plantagerna och gruvorna låg. Landsbygdens samhällen undergrävdes snabbt när 30-60 procent av de arbetsföra männen i byarna kunde vara borta samtidigt (Davidson 1984, s. 200). I kombination med den industriella importen, som konkurrerade ut den lokala tillverkningen, och odlingen av exportgrödor, så formades de koloniala ekonomierna om från självständighet till absolut beroende av omvärlden och de europeiska moderländerna (Shillington 1989, s. 351 & 410). De afrikanska länderna blev råvaruexportörer och avsättningsmarknader för det som Europa och Amerika behövde eller ville sälja. Och det är detta koloniala ekonomiska mönster som har överlevt och till stor del skapat de oerhörda ekonomiska problem som det moderna Afrika söder om Sahara än idag kämpar med.

Frigörelsen

Det andra världskriget kom att ha en massiv inverkan på det koloniala Afrika. En stor mängd afrikaner värvades som soldater i detta ”frihetskrig”, ofta under förevändning att en seger skulle leda till avkolonisering (Davidson 1984, s. 219). Kolonierna avkrävdes också en stor ”krigsansträngning” för att ersätta den förlorade import som de europeiska moderländerna drabbades av. Den arbetsplikt och brist på mat som detta ledde till ute i byarna var drivande i den oerhört kraftiga urbanisering av Afrika som skedde från 1940 och framåt (Davidson 1984, s. 212ff).

Allt allvarligare ekonomiska kriser uppkom i kolonierna i samband med och efter andra världskriget. Samtidigt hade krigsansträngningarna försvagat de båda kolonialmakterna Storbrittanien och Frankrike, och den nya supermakten USA hade inget intresse av att stödja de koloniala maktambitionerna i Afrika. Ett starkt missnöje började ta fäste, samtidigt som de hemvändande afrikanska soldaterna förde med sig en ny nationalism och nya insikter i demokrati och frihet (Davidson 1984, s. 219). Situationen i kolonierna blev snart allt svårare i takt med att denna nya afrikanska nationalism bredde ut sig till allt större folkgrupper.

Som ett svar på detta fick några afrikanska kolonier lokalt självstyre under 1950-talet, bl.a. brittiska Ghana och de 14 franska territorierna (Davidson 1984, s. 222 & s. 226). På 60-talet kom en lång rad före detta kolonier att ta steget fullt ut och bli oberoende stater. Men samtidigt som vägen till frihet blev tämligen oblodig i de väst- och centralafrikanska kolonierna, där antalet vita bosättare var litet eller obefintligt, så uppstod stora konflikter i de kolonier där de inflyttade européerna var många (Davidson 1984, s. 229ff). I Afrika söder om Sahara uppkom regelrätta frihetskrig i exempelvis Sydafrika, Zimbabwe, Kenya och Moçambique. Krig som i vissa fall kom att spänna över mycket lång tid och orsaka mycket lidande och stora ekonomiska förluster, både för de afrikanska folken och för de kolonialmakter som envist försökte bita sig fast. Den territoriella kolonialismen var över, men försvann ändå inte helt förrän 1991, då de sista apartheid-lagarna i Sydafrika togs bort.

Men trots den nya friheten så kom många av de nya afrikanska staterna att följa i de gamla koloniernas spår, med maktstrukturerna och det ekonomiska beroendet från kolonialtiden bevarade. Och detta arv har också kommit att sätta sin klara och tydliga prägel på det moderna Afrika i form av krig, katastrofer och ekonomisk ruin.

1 2 3 4 5 6