dvärgen | en studie i ondska

Dvärgen – En studie i ondska


Beteende mot andra

Jag var alldeles utom mig, jag visste knappt vad jag gjorde. Visste jag inte? Jo! Det visste jag! Jag krävde min hämnd, jag krävde vedergällning för allt! Jag skipade rättvisa! Jag utövade min fruktansvärda makt över människor! Men jag hade trots allt ingen riktig glädje av det.

Lagerkvist, 1944, s. 215

Det är svårt att nå kunskap om Dvärgens sätt att bete sig mot andra, eftersom det enda källmaterialet är hans egna anteckningar om detta. Det är dock tydligt att hans beteende gentemot andra människor präglas av kyla och avstånd. Av de attityder som framkommit tidigare, så är det också uppenbart att Dvärgen måste ha starka hämningar på sitt beteende.

Hämningar

Dvärgens beteende gentemot andra människor är i de allra flesta situationer inbundet, kallt och stelt. En tydlig attityd-beteende diskrepans syns hos Dvärgen, framförallt när det gäller hans beteende mot furstinnan Teodora. Innan hon drabbas av förlusten av don Riccardo och går ned sig i religiösa grubblerier, så är Dvärgens beteende gentemot henne alltid korrekt. Detta trots de extremt negativa attityder han under samma tid hyser gentemot henne. Det är t.o.m. så att han går med kärleksbrev till hennes älskare, utan att förråda någonting för fursten.

Det framkommer vid några tillfällen en vilja hämnas på världen och de andra människorna, men det är oklart varför Dvärgen hyser denna vilja. Ingenstans i sina anteckningar nämner han explicit vad det är han skulle hämnas på, men utifrån de fåtal skildringar av andras beteenden mot honom som görs så går det lätt att sluta sig till varför han känner så. Den starka aggressionen och viljan till hämnd tyglar han dock inom sig och ger inte utlopp på annat sätt än genom fantasier. Detta är inte ett tecken på att Dvärgens aggressioner inte är starka, det har tvärtom visats att aggressiva fantasier i själva verket stärker det aggressiva beteendet (Aronson, 1995, s. 258 ff.).

Aggression

Det är enbart vid ett fåtal tillfällen som Dvärgen ger utlopp för sin aggression och sadism. Mestadels beter han sig, som beskrivits tidigare, inbundet och stelt. I det citat som inledde detta avsnitt refererar Dvärgen till ett av sina besök hos furstinnan Teodora, efter att hon gått ned sig i religiösa grubblerier. Vid detta tillfälle fick Dvärgen ett utbrott där han anklagade henne för syndfullt leverne och kätteri. Vid ett annat tillfälle så gisslar han henne efter att hon själv vädjat om det.

Dvärgens handlande kan till del förklaras utifrån teorier om social inlärningsteori (social learning). Om han vid något tidigare tillfälle fått erfara bestraffning för sitt eget aggressiva beteende (direkt inlärning), eller sett någon annan bestraffas (modellinlärning), så kommer hans framtida aggressiva beteende att dämpas eller helt försvinna om risken för bestraffningar bedöms som hög. När risken för bestraffningar bedöms som liten, så kan däremot det underliggande aggressiva beteendet komma fram. (Angelöw & Jonsson, 1990, s. 47 ff.)

Ett exempel på direkt inlärning skulle kunna vara ett tillfälle då han betedde sig mycket aggressivt och hotfullt och dessutom hädade Gud. Vid detta tillfälle blev han slagen i bojor för några dagar, men släpptes sedan fri och fortsatte med sina tidigare sysslor. (Lagerkvist, 1944, s. 31)

Extrem aggression och dödande

Dvärgen får till sin stora besvikelse aldrig delta i själva krigandet, utan tvingas hålla sig på avstånd och se på drabbningarna från furstens läger. Vid ett tillfälle lyckas han ändå få möjlighet till strid när han undersöker en ruin som lämnats kvar av fienden. I källaren på denna hittar han en annan dvärg som uppenbarligen varit tjänare och inte har något vapen att försvara sig med. Denne tjänare jagar Dvärgen och nedgör med sin värja.

Dvärgen är också skyldig till förgiftningen av don Riccardo, som han utför genom att passa på att servera förgiftat vin inte bara till det fientliga furstedömets alla dignitärer, utan även till just don Riccardo. I båda dessa fall upplever sig Dvärgen utföra sin plikt och sin furstes vilja, dock utan att denne uttryckligt befallt honom någonting. Han upplever inte sitt eget ansvar som särdeles stort, vilket antagligen bidrar till att han inte heller känner någon ånger över det inträffade, utan enbart stolthet över att han har orsakat de två personernas död.

Dvärgen upplever överhuvudtaget förtjuselse över kriget och dödandet. Masslakten som pågår på slagfälten fyller honom med upprymdhet och vilja att själv delta. Dvärgens destruktiva vilja och hämndbegär är vid dessa tillfällen mycket stark. Inte heller hans ökande aggression vid dessa tillfällen är någonting underligt, utan har visats i psykologiska experiment. Om man låter aggressionerna få utlopp, så minskar inte det aggressiva beteendet, utan tvärtom. Att se andras aggressiva beteende ökar även detta det egna aggressiva beteendet, i likhet med vad teorin om social modellinlärning förutspår. (Aronson, 1995, s. 258 ff.)

Empatisk störning

Dvärgens beteende gentemot andra visar på en tydlig empatisk störning. Han känner ingen skuld eller ånger över sina handlingar, oavsett om dessa orsakat svårt lidande eller till och med död hos andra människor.

Ett sätt att förklara Dvärgens avsaknad av empati är Heinz Kohuts teori om empatisk spegling. Dvärgen skulle i detta fall inte ha haft några objekt eller personer att identifiera med som också visade empatiska reaktioner på Dvärgens beteende. Det verkar mycket troligt att så också är fallet, eftersom Dvärgens mor sålde honom till hovet för en billig penning och det inte tycks finnas någon som bryr sig om hur han lever sitt liv. (Mischel, 1993, s. 79)

Lydnad

Dvärgens beteende visar också på en tydlig lydnadstendens. Han är kuvad under fursten och lyder dennes befallningar utan att tveka. Dvärgen beskriver det själv som att han följer sin herre ”med hundaktig tillgivenhet” och kan inte själv förklara varför det är så. (Lagerkvist, 1944, s. 12).

Det verkar utifrån detta klart att Dvärgen skulle få ett högt värde på California F Scale, d.v.s. han hyser mycket auktoritativa värderingar om världen och andra människor (Mischel, 1993, s. 185-186).

1 2 3 4 5 6 7 8 9