biståndets afrika

Biståndets Afrika
– I hopp eller förtvivlan?


Det framtida Afrika – Utveckling efter skuldkrisen

Det kan vara en fördel att inte gå med på en teknisk landvinning, hur revolutionerande den än är, om den leder till mer och tråkigare arbete. Arkeologerna var länge förbryllade över att jägar- och samlarkulturer i Östafrika levde kvar sida vid sida med jordbruket långt sedan detta uppfunnits, och inte tycktes ta intryck av att ett historiskt framsteg gjorts. De lever för övrigt på samma sätt idag.

När arkeologerna satte sig närmare in i saken upptäckte de att jägarna inte hade det så dåligt ändå: deras arbetsvecka var kanske tio timmar, de hade mycket tid för familjen, för kultur, de levde ett fritt, filosoferande liv, med ett kortvarigt arbete på mycket hög intellektuell nivå och därför stimulerande, och därefter en ocean av tid för reflexion. Ett lejonliv, som de inte ville byta bort mot att påta i jorden.

Anders Ehnmark (1993, s. 83-84)

När de afrikanska staterna söder om Sahara blev självständiga var målet självklart. Länderna skulle industrialiseras och folken skulle i förlängningen åtnjuta samma höga levnadsstandard som i USA eller i de europeiska länderna. Idag är dock detta mål inte lika självklart längre. Den resurskrävande och miljöförstörande livsstil som är rådande i de industrialiserade delarna av världen är i grunden ohållbar och många av de råvaror som konsumeras skulle inte räcka till alla jordens innevånare.

Samtidigt är dagens ekonomiska ojämlikhet mellan i- och u-länder oacceptabel ur ett rättviseperspektiv. De afrikanska samhällena måste förändras ekonomiskt och samhälleligt om de ska ha något hopp om att kunna lämna det koloniala arvet och fattigdomen bakom sig. Det tycks krävas en ny utvecklingspolitik, ett nytt slags bistånd. Ett bistånd grundat på utveckling på u-ländernas egna villkor.

Ekologisk utveckling

Att industrialisera Afrika och de fattiga delarna av Asien vore oförsvarligt sett ett globalt ekologiskt perspektiv. En global resursförbrukning per capita i nivå med USA:s skulle på kort tid kunna resultera i en global ekologisk kollaps. Den globala uppvärmningen skulle accelereras, oljereserverna skulle tömmas snabbare, avskogningen skulle bli mer omfattande, etc. Ekologiska rubbningar har också visat sig slå allra hårdast mot fattiga länder, framförallt eftersom dessa saknar de ekonomiska resurserna för att möta problemen.

För de fattiga länderna i Afrika är det därför i deras eget intresse att inte inleda ett resursslöseri likt det som pågår i i-länderna. Istället måste den afrikanska utvecklingen ta sikte på ett annat slags samhälle, ett hållbart samhälle samhälle bortom industrialiseringen. Ett samhälle där varje individ förbrukar betydligt mindre resurser än i dagens industrialiserade värld, men samtidigt tillhandahåller bättre levnadsförhållanden än dagens Afrika. Ett samhälle där kretsloppen är slutna och miljöbelastningen är anpassad efter vad naturen klarar av.

Samtidigt är frågorna kring den hållbara utvecklingen fortfarande många. Det ekologiskt hållbara samhället är på sätt och vis fortfarande en utopi, en tankekonstruktion som ännu aldrig förverkligats i ett post-industriellt samhälle. I västvärlden har det visat sig politiskt omöjligt att genomdriva alltför omfattande ekologiska omställningar, och mycket talar för att sådana inte kommer att genomföras förrän de är ekologiskt tvingande. Det är inte heller på något sätt klart hur ekonomisk, teknisk och politisk utveckling ska kunna ske utan att först passera igenom ett resursslukande och miljöförstörande stadium.

Ett hållbart jordbruk

De afrikanska ekonomierna är och kommer med all sannolikhet att fortsätta vara baserade på jordbruk länge än. En av de allra viktigaste komponenterna för att påskynda det moderna Afrikas utveckling och bryta beroendet av omvärlden måste därmed vara att skapa ett hållbart och fungerade jordbruk. Idag kan flera afrikanska länder inte längre försörja sin befolkning med mat, mestadels beroende på att jordbruket är inställt på odling av exportgrödor. Samtidigt har jordbruksproduktionen inte ökat i samma takt som befolkningen, vilket kan förklaras av flera samverkande faktorer.

En av de viktigaste faktorerna bakom jordbrukets problem i Afrika söder om Sahara är bristen på trygghet, möjligheter och utbildning på landsbygden. De afrikanska regeringarna har ofta negligerat böndernas och landsbygdens behov, till förmån för städerna och de moderna industrierna. Urbanisering, kvarvarande gammalmodiga jordbruksmetoder och dåligt fördelade och utnyttjade markytor har blivit resultatet. Konkurrensen med västvärldens prisdumpade jordbruksöverskott är en faktor som ytterligare bidrar till utarmningen av landsbygden.

Flera olika åtgärder måste till för att möjliggöra en förnyelse av det afrikanska jordbruket. Många länder är i behov av jordreformer för att fördela ägandet av marken på ett mer rättvist och produktivt sätt. Olika slags utbildningsinsatser på landsbygden är också otroligt viktiga, framförallt för att utbilda de många kvinnor som till stor del sköter själva jordbruket. Västvärldens tullmurar mot afrikanska jordbruksprodukter måste också avlägsnas, samtidigt som de afrikanska länderna måste tillåtas använda ett visst mått av importtullar som försvar mot världsmarknadens prisdumpade jordbruksöverskott.

Biståndet spelar i många avseenden i denna fråga endast en underordnad roll. Likvärdiga möjligheter till frihandel på världsmarknaden är långt viktigare än bistånd, samtidigt som detta i sig själv inte löser alla problem. Biståndets roll för jordbruket bör huvudsakligen vara att stödja olika utbildningssatsningar och ekologiska omställningsprocesser. Lokala och småskaliga projekt med ekologiska förtecken bör vara normen för de jordbruksprojekt som beviljas bistånd, men biståndsgivare bör framförallt syssla med kunskapsöverföring och utbildning.

Kampen mot krig och sjukdomar

I de regioner av Afrika där våldsamma konflikter eller regelrätta krig förekommer är situationen långt mer komplicerad. Att bygga upp ett fungerande och stabilt samhälle från en fullständigt destabiliserad situation är knappast möjligt utan polisiära eller militära ingripanden. De zoner av civilisation som finns kvar och uppkommer måste skyddas mot de olika gerilla- och arméband som drar omkring likt stråtrövare. För att en uppbyggnadsprocess överhuvudtaget ska vara meningsfull i dessa områden krävs alltså något slags militärpolisiärt ingripande för att stödja andra insatser.

Situationen i de destabiliserade områdena är dock inte omöjlig, utan kan ofta angripas genom en kombination av åtgärder. Garanterandet av säkra fristäder och områden, insamling av vapen, olika former av ekonomiska- och handelsmässiga embargon mot gerillarörelser, samt möjligheter till annan utkomst än brottslighet är viktiga åtgärder som tillsammans kan ge resultat (jfr. Kaldor 1999). I destabiliserade områden är det också viktigt att hantera katastrofbistånd med noggrannhet. Om gerillaorganisationer tillåts att ”beskatta” bistånd eller förnödenheter, så innebär detta att deras möjligheter att förlänga konflikten ökar. Nödhjälpen får inte heller spridas i alltför vida områden, då den i så fall utgör ett hot mot det näraliggande jordbruket och därmed riskerar att ytterligare destabilisera situationen. I möjligaste mån bör katastrofbistånd också upphandlas regionalt eller lokalt för att motverka dessa spridningseffekter samt för att ha en stabiliserande och ekonomiskt gynnsam verkan.

Få samlade och allvarligt menade försök har gjorts för att angripa de afrikanska konflikterna ur detta perspektiv. Konflikterna har alltför ofta behandlats som om de vore regelrätta krig, när de i själva verket lika mycket handlar om grov brottslighet och anarki. Tillsammans med de långdragna förhandlingar med ledare som saknar reell makt att påverka situationen, så bör man också arbeta för konkreta polisiära ingripanden för att skapa säkra fristäder för de människor som trots allt bor kvar i konfliktområdet. De utomstående poliser eller miltärer som detta kräver måste också ha tillräckliga ekonomiska medel för att klara sitt eget uppehälle samt tillräckliga resurser för att kunna försvara området. Situationer som den i Sierra Leone, där dåligt utrustade FN-trupper inte kunnat finansiera sitt eget uppehälle, får överhuvudtaget inte uppkomma.

Demokrati, frihet och institutioner

En viktig punkt för att skapa ett modernt och utvecklat Afrika är också att möjliggöra en demokratisk och frihetlig utveckling. Flera afrikanska stater saknar grundläggande fri- och rättigheter, som exempelvis åsikts- och religionsfrihet, och övertrampen mot de mänskliga rättigheterna har varit många söder om Sahara. Avsaknaden av demokrati, yttrandefrihet och andra möjligheter att påverka har också bidragit till många av de krig och konflikter som pågår. Stora, korrumperade och överbyråkratiserade statsapparater som hindrar lokal utveckling och företagsamhet är också ett resultat av ett allför statiskt och enahanda styre utan demokratisk insyn.

Den grundläggande bristen på fungerande samhälleliga institutioner hänger också till stor del samman med demokratiunderskottet. Fungerande rättsapparater och politiskt oberoende myndighetsutövning är något som de allra flesta länder i Afrika söder om Sahara aldrig har haft. Det saknas fasta och rättvisa spelregler i många av de afrikanska samhällena, något som ofta underbyggs av att de olika regimerna saknar legalitet. De korrumperade myndigheterna och det genompolitiserade samhällslivet måste förändras om det ska vara möjligt att driva företag i dessa länder.

Bristen på demokrati och institutioner kan korrigeras på ett flertal sätt. Först och främst måste de olika ländernas konstitutioner skrivas om efter demokratisk modell med maktdelning och fria val. I samband med detta måste även rättssystemen och rättapparaterna stärkas och göras politiskt oberoende. Landets medborgare måste garanteras trygga ekonomiska spelregler genom möjlighet till rättslig prövning av myndighetsbeslut och enskildas handlingar. Slutligen måste oberoende och lokala organisationer byggas upp, bland annat banker, folkrörelser, skolor, m.m. Organisationer liknande exempelvis Naam-rörelsen i Burkina Faso bör uppmuntras och spridas till fler afrikanska länder.

Den industrialiserade världens medverkan och påtryckningar är kritiska för att en demokratisk utveckling ska kunna komma till stånd i Afrika söder om Sahara. Demokratiska fri- och rättigheter måste vara ett villkor för att överhuvudtaget få ta emot vissa typer av bistånd, som exempelvis skuldavskrivningar. Biståndsgivarna måste också satsa mer på kunskapsöverföring inom områden som organisationsutveckling, demokrati, polisarbete och juridik, istället för mer direkta ekonomiska stödinsatser. En viktig komponent i detta bistånd är också medverkandet av lokala organisationer i både givar- och mottagarlandet, för att få en så bred kunskaps- och erfarenhetsöverföring som möjligt. Utbildning, kunskapsspridning och erfarenhetsutbyten är överhuvudtaget verksamheter som till alltför liten grad betonats i samband med bistånd.

Teknisk utveckling från grunden

Den tekniska utvecklingen i u-länderna har i många avseenden varit oerhört långsam de senaste decennierna. Biståndet har ofta inriktats på att importera västvärldens moderna teknik till fabriker och liknande, samtidigt som landsbygdens villkor ofta inte berörts överhuvudtaget. Denna tekniköverföring har generellt sett inte fungerat eftersom de afrikanska förhållandena varit så annorlunda. Istället måste en lyckad teknisk utveckling i Afrika söder om Sahara baseras på enkla, stegvisa, lokalt förankrade och ekologiskt hållbara alternativ.

Denna typ av teknik benämns vanligtvis med sin engelska förkortning – AT (Appropriate Technology) – och flera internationella organisationer arbetar aktivt med att dokumentera framgångsrika exempel på denna. I många fall handlar det om förbättringar av redan existerande redskap eller metoder, i andra fall om innovationer som varit inte nått den spridning de förtjänat. I biståndets satsningar har AT dock ännu inte haft någon framskjuten position och de organisationer som arbetar med denna teknik har inte fått det ekonomiska och politiska stöd som skulle behövts för att kunna påverka Afrikas utveckling annat än marginellt. Generellt har biståndet varit alltför inriktat på storskaliga lösningar, istället för att se möjligheterna i små lokalt förankrade projekt.

En viktig faktor för att uppmuntra lokala investeringar och därmed lokal teknikutveckling och företagsamhet är också möjligheten till små lån. Det riskkapital som behövs till detta skulle kunna tillhandahållas av sparbanker eller andra finansiella institutioner. I en rapport från Svenska sparbanksföreningen (refererad i Thorén 1997, s. 46) visar man att det går att organisera sparande även i fattiga länder. Sparkvoten i dessa länder har stigit under hela efterkrigstiden och ligger nu på omkring 20 procent, d.v.s. ungefär i nivå med den industrialiserade världen. En stor fördel med just sparbanker till skillnad från andra bankformer eller finansinstitut är att de är lokala och icke-vinstdrivande, vilket resulterar i näraliggande investeringar samtidigt som det ger spararna makten över sina pengar och vad de investeras i. Ett system med lokala sparbanker eller andra institutioner med liknande funktion skulle kunna bygga upp många u-länder underifrån med lokal företagsamhet, samtidigt som de skulle kunna ge säkerhet åt de sparade pengarna.

Framtiden för Afrika

Afrika söder om Sahara har otvetydigt en stor mängd problem och utmaningar att ta itu med på 2000-talet. Och de enkla och trovärdiga lösningarna tycks i det stora hela lysa med sin frånvaro. Det finns ingen standardmedicin mot underutveckling och fattigdom. Det går inte att lösa alla konflikter och kriser på en gång. Och det finns ingen snabb väg till ekonomisk framgång.

Ändå finns det hopp och möjligheter. Modern forskning pekar på flera viktiga faktorer för att utveckling ska komma till stånd, faktorer som hitintills mestadels ignorerats av staterna i det moderna Afrika och deras biståndsgivare. Det finns ekonomiska teorier som skulle kunna förklara varför ingen utveckling har skett. Det finns enklare, lokalt förankrad och ekologiskt hållbar teknik som skulle kunna tillverkas där den ska användas. Och det finns handelspolitiska hinder som skulle kunna avlägsnas och möjliggöra konkurrens på lika villkor.

Det finns skäl att förändra biståndet för att ta tillvara på dessa nya idéer. Och det finns också skäl att omvärdera vår syn på Afrika och den tredje världen i stort. ”Det mörka Afrika” finns inte och har aldrig någonsin funnits. Svälten, krigen och misären finns däremot och är till stora delar en följd av de djupgående ärr som de europeiska kolonialmakterna lämnade efter sig. Vi ser inte Afrikas mångfald. Vi ser inte de många och varierade afrikanska kulturerna. Och vi ser inte vår egen fortsatta exploatering och exkludering av denna den fattigaste kontinenten i världen.

Det är dags för ett nytt bistånd. Det är dags för en ny syn på Afrika. Och det dags att ta itu med en av de största orättvisorna i vår tid.

1 2 3 4 5 6