Högst tillfälliga länkar
Högst tillfälliga länkar
En psykologisk beskrivning av huvudpersonen i Pär Lagerkvists roman Dvärgen
1 juni 1997
Grundkurs i Psykologi, 20 p.
Moment: Personlighets- & Socialpsykologi
Hemtentamen / Uppsats
Stockholms Universitet, VT 1997
Författare: Per Cederberg
Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan.
Lagerkvist, 1944, s. 9
På detta sätt inleds Pär Lagerkvists roman om Dvärgen, den kortväxte tjänaren vid renässansfursten Leones hov, av många antagligen upplevd som ondskan personifierad. ”Dvärgen” är också namnet på själva romanen som publicerades första gången 1944, och sedan dess har tryckts i många nya upplagor.
”Dvärgen” är skriven i ett slags dagboksform, som om den vore huvudpersonens privata anteckningar från en tid i hans liv, och allting ses därmed ur Dvärgens perspektiv. Ingenstans i boken framkommer hans egentliga namn och i denna uppsats kommer han hädanefter kort och gott att refereras till som Dvärgen, till skillnad från själva romanen som här kallas ”Dvärgen” (d.v.s. inom citationstecken).
Denna uppsats är ett försök att beskriva Dvärgen utifrån ett psykologiskt perspektiv. Det är inte en analys av själva romanen, av dess kvalitéer eller av Lagerkvists diktarförmåga. Det är huvudpersonens agerande, beteende och känslor som är i fokus, och han kommer att beskrivas och analyseras med särskilt tonvikt på olika personlighets- och socialpsykologiska teorier.
Och när dessa främmande föräldrar upptäcker att de fått en varelse av vår stam, säljer de oss till mäktiga furstar för att vi ska förlusta dem med vår vanskapthet och vara narrar åt dem. Så blev jag själv såld av min mor, som vände sig med äckel från mig när hon såg vilken varelse hon fött, som inte förstod att jag var av urgammal ätt. Hon fick tjugo scudi för mig och köpte sig för det tre alnar kläde och en vakthund åt sina får.
Lagerkvist, 1944, s. 18
Dvärgen inleder sin krönika med den text som citerades i det första avsnittet. På de närmast följande sidorna nedtecknar han sina tankar; mestadels kring sin situation som dvärg, om människorna omkring honom och även om vissa historiska händelser. Därefter övergår berättandet mer till nuets händelser runt omkring honom.
De personer som dvärgen beskriver inledningsvis är fursten Leone, furstinnan Teodora, hennes älskare don Riccardo och furstedottern Angelica. En stund senare anländer Maestro Bernardo, en Leonardo da Vinci-liknande figur, till staden och han fyller strax en stor plats vid hovet. Denne Bernardo upptar Dvärgens tankar mycket under en period, vilken avbryts av det annalkande kriget. I samband med kriget träffar Dvärgen kondottiären Boccarossa som gör ett stort intryck på honom.
Sättet som Dvärgen beskriver personer på är i de flesta fall negativt och föraktfullt, i vissa fall rent hatiskt. De bipersoner som förekommer genom hela berättelsen är inget undantag, nästan alla blir granskade med samma cyniska och kalla ögon. Ett undantag är dock fursten som han hyser stor beundran för. Dvärgens cynism i sin beskrivning av människor generellt visas tydligt i det citat som inleder detta avsnitt. Inte ens när han beskriver sin egen mor blir skildringen sentimental eller rörande. Han håller hela tiden en avsevärd distans till sådana typer av känslor.
Dvärgens skildring övergår sedan till att behandla förhållanden i det krig som inleds, och hans humör och upprymdhet växlar mycket tydligt med krigslyckan. När kriget till en början går bra, så är han upprymd och närmast euforisk. När kriget stagnerar faller humöret för att bli till ren ilska när ett fredsavtal sluts.
Till Dvärgens stora lycka är dock fursten förrädisk, och under den stora fredsbanketten förgiftas nästan samtliga höga personer från det andra furstedömet. Denna krigslist och svekfullhet glädjer Dvärgen, men upprymdheten blir inte långvarig. När staden strax därefter inringas och belägras blir skildringen återigen tyngd och mörk.
Dvärgen slutar sin krönika från fängelsehålorna där han slutligen blivit inspärrad för sina missgärningar. Från fängelsets händelselösa värld gör han sina betraktelser allt mer sällan och med allt mindre energi och skrivlust. Han säger sig dock vara vid gott hopp om att så småningom åter få träda i tjänst vid furstens hov.
Livet! Vad ska det finnas för? Vad ska det tjäna till, vad är det för mening med det? Vad ska det fortsätta för med sin tröstlöshet och sin fullkomliga tomhet?
Jag vänder dess fackla nedåt och släcker den mot den mörka jorden och det blir natt.
Lagerkvist, 1944, s. 216
Dvärgens världsbild är på många sätt mörk och dyster, men också fylld av starka värderingar av olika företeelser. Synen på människan är ett exempel som tydligt visar hans avvikande världsåskådning och som också gjort att han fått epitetet ond i närmast samtliga litteraturhistorier.
Av citatet ovan framgår Dvärgens syn på livet – ett fåfängligt strävande utan mening. Att han inte ser någon mening i livet framkommer på många ställen i krönikan, och vid några tillfällen förhånar han även människorna som dumma för att de inte inser det poänglösa i all strävan.
Dvärgens syn på livet är också destruktiv. Han förhåller sig tämligen likgiltig till andra människors död och drar sig inte för att utnyttja andra människor instrumentellt för sina egna syften. Han tar inga hänsyn till andra människors lidande eller död för att uppnå sina egna syften. Exempelvis dräpte han själv den sista kvarvarande dvärgen vid furstens hov förutom honom själv. Det är tydligt att Dvärgen saknar eller har mycket liten empatisk förmåga, något som kommer att behandlas i ett senare avsnitt.
Dvärgen är uppfylld av förakt, äckel och hat mot mycket av det som vi i dagligt tal skulle benämna mänskligt. Svagheter, känslor, kärlek – allt detta är exempel på sådant som fyller honom med äckel och som han föraktar. Dvärgen äcklas även av att se andra äta. Ett tydligt exempel på det torde vara följande citat: ”Gästerna vräkte i sig mat och jag började känna av det obehag, det obestämda äckel som jag alltid erfar när jag ser människor äta, särskilt om de som dessa är mycket glupska.” (Lagerkvist, 1944, s. 142)
Sammantaget kan man konstatera att Dvärgen är känslig för de flesta typer av kroppsbehov och kroppslighet och han markerar tydligt avstånd till allt som kan förknippas med detta, t.ex. matintag, sexualitet, etc. Dvärgens stereotyp av andra människor, d.v.s. hans bild av den typiske människan, är starkt färgad av denna hans starka kropps- och känsloaversion. De typiska människorna är dumma, enfaldiga och följer slaviskt sina drifter, vilket delvis förklarar hans negativa värderingar av andra människor.
Dvärgens syn på kärlek är mycket kall och distanserad – ”Kärleken är någonting som dör. Och när den dör går den över i förruttnelse och kan bli jordmån för ny kärlek.” (Lagerkvist, 1944, s. 26) Han upprörs av kärleksscener och tycker illa om människor som på olika sätt ger uttryck för liknande känslor, som t.ex. vänskap och glädje.
Dvärgen ger själv i princip aldrig uttryck för annat än negativa känslor av ogillande, med få undantag. Det händer tidvis att han ger uttryck för beundran och vid ett tillfälle nämner han också att han gråtit av besvikelsen över att kriget avbröts (Lagerkvist, 1944, s. 123). Dvärgens behov av kontroll över sina egna känslor tycks vara stort. Han förnekar att han någonsin upplever någonting mer än ett annat sätt, och ger mycket sällan efter för den typ av känslor han föraktar hos andra människor, d.v.s. glädje, sorg, värme, kärlek, etc.
Dvärgen föraktar alltså de ”mjuka” känslorna, som kärlek, medmänsklighet, etc, men hans förakt för mänskliga egenskaper går utöver denna typ av känslor. Han föraktar överhuvudtaget allt som kan ses som tecken på svaghet, både i fysisk och psykisk bemärkelse. Sjukdom och lidande är ingenting som minskar Dvärgens förakt, tvärtom – ”Det förvånar mig inte att råttor inte kan stå ut med att leva ihop med dessa mänskor.” (Lagerkvist, 1944, s. 186)
Dvärgen hyser också en beundran för styrka och makt, framförallt syns detta i hans syn på fursten Leone och kondottiären Boccarossa. Båda dessa respekterar han stort, i det första fallet inte så mycket utifrån rent fysiska egenskaper, utan mer av personliga egenskaper och hans beundran varierar också med furstens makt över andra. Boccarossa däremot beundrar han på grund av hans fysiska varelse, och han refererar exempelvis till hans ”kraftfulla rovdjurskäke” (Lagerkvist, 1944, s. 175).
Boccarossa är på många sätt Dvärgens idealmänniska, d.v.s. så han skulle vilja att människorna var. Viktiga komponenter i denna människotyp är fysisk styrka, brutalitet, falskhet och okänslighet. Dvärgens idealmänniska är överhuvudtaget inte särskilt kroppslig, men däremot våldsam och aggressiv.
Det är mitt öde att också hata mitt eget folk. Min egen stam är mig förhatlig.
Men jag hatar också mig själv. Jag äter mitt eget gallsprängda kött. Jag dricker mitt eget förgiftade blod. Jag begår var dag min ensliga nattvard som mitt folks dystre överstepräst.
Lagerkvist, 1944, s. 32
Dvärgens syn på sig själv är splittrad och komplex. Till vissa delar är den nedvärderande och destruktiv, men i andra delar ter den sig överdrivet positiv och närmast självälskande. Det finns en tydlig ambivalens i Dvärgens syn på sig själv som å ena sidan den mest avskyvärde av alla, och å andra sidan den överlägsnaste och ädlaste av alla människor. Hans syn på sig själv är överhuvudtaget präglad av extremer.
Av det inledande citatet framgår Dvärgens självhat och självförakt tydligt. Han beskriver sig själv som förhatlig och tanken att han i själva verket är Guds gissel för människorna är ett typiskt exempel på detta (Lagerkvist, 1944, s. 215).
Tidigare har Dvärgens förakt för svaghet berörts, och kopplingen mellan detta och hans förakt för sig själv är tydlig. De gånger han skriver föraktfullt om människan, så kommer ofta självföraktet och självhatet också upp till ytan. Vad som orsakat vad går förstås inte att säga, men det verkar rimligare att självhatet har projicerats ut på världen och alla människor i den än tvärtom.
Dvärgen inleder sin krönika med en till synes objektiv beskrivning av sig själv (se citatet i det allra första avsnittet). Han konstaterar sig vara av ”de rätta proportionerna” och uttrycker även i det följande stolthet över sina speciella utseendemässiga drag. Dvärgen uttrycker på flera ställen i sin krönika också att dvärgarna tillhör en annan ras, att de är av ädlare och äldre ursprung än de andra människorna.
Senare i sin krönika beskriver han sig själv med orden: ”Det är kanske för att jag är ett annat slags väsen, finare, ömtåligare, sensiblare (...)” (Lagerkvist, 1944, s. 102). I själva verket hyser Dvärgen många positiva attityder till sig själv och sin egen person och han har dessutom många andra personlighetsdrag som tyder på en narcissistisk personlighet. I likhet med Laschs teorier om den narcissistiska kulturen och den narcissistiska karaktären, så har t.ex. Dvärgen inget intresse för tidigare eller kommande generationer, han lider också av tomhetskänslor och han har rädsla för starka känslor. Dvärgen tycks dock inte aktivt söka någon mening med livet. (Angelöw & Jonsson, 1990, s. 92)
I likhet med de grundläggande karaktäristika som brukar förknippas med diagnosen narcissistisk personlighetsstörning, så visar Dvärgen också upp en närmast total avsaknad av empati (Smith, 1993, s. 528). Huruvida han också är känslig för andras kritik av honom själv är otydligt, framförallt eftersom han mycket sällan tycks utsättas för rent personlig kritik och väljer att helt fjärma sig från folket eller pöbelns missnöje.
Dvärgens beundran för vissa människor följer också ofta ett mönster där han söker sina egna personlighetsdrag hos andra. I enlighet med Freuds psykoanalytiska teori, så skulle Dvärgen kunna sägas ha utvecklat en narcissistisk identifikation, d.v.s. han identifierar sig framförallt med personer som är lika honom själv (Pervin, 1984, s. 91). Framförallt gäller detta Fursten Leone och kondottiären Boccarossa, och relationen till dessa båda personer kommer att behandlas utförligare i ett senare avsnitt.
Dvärgens känslor inför sig själv växlar mellan självförakt och hat och en överdrivet positiv bild av sig själv som ett finare väsen. Det gemensamma för båda dessa sidor av Dvärgens personlighet är dock att de gör honom unik, antingen som positiv eller negativ förebild.
I sina jämförelser med andra människor är Dvärgen närmast alltid extrem. Han jämför sig exempelvis med Kristus och konstaterar att de båda blivit sålda för en billig penning (Lagerkvist, 1944, s. 51). I kognitionspsykologiska termer, så skulle Dvärgens självkoncept (self-concept) och självscheman (self-schemas) kunna antas innehålla mycket starka föreställningar om hans egen särskildhet och särställning gentemot andra människor. Han markerar närmast ständigt distans till andra människor, för att på det sättet kunna upprätthålla denna självbild. Dvärgens självvärdering (self-evaluation) är också stark åt endera hållet, vilket syns på de karaktärsdrag han väljer för att beskriva sig själv. (Brewer & Crano, 1994, s. 208 ff.)
Dvärgen inleder sin krönika med en kortfattad beskrivning av sitt yttre. I denna framkommer i det närmaste inga negativa värderingar av hans egen kropp, och det förekommer inte heller några sådana senare. Dvärgen kan dock inte undgå att vara medveten om sin egen underlägsenhet i fysisk styrka gentemot de andra människorna. Antagligen är detta en av de faktorer som påverkar Dvärgens syn på sig själv negativt, framförallt som han hyser så starka bilder av hur idealmänniskan ska vara.
Dvärgen alienerar sig i mycket från sin egen kropp. Genom hans syn på kroppslighet, kroppskontakt och kroppsliga behov, så blir hans syn på den egna kroppen tydligt färgad därefter. Dvärgen företräder i det närmaste den extrema uppfattningen att kroppen enbart ska vara ett fortskaffningsmedel och en slav under viljan. Han markerar också avstånd och förnekar alla typer av kroppssensationer, som t.ex. smärta, lidande och andra umbäranden. När han beskriver den tortyr han blir utsatt för innan han kastas i fängelsehålorna, så nämns smärtan i behandlingen bara i en bisats.
Dvärgen återkommer flera gånger till att han ständigt känner likadant och att han inte finner glädje i någonting. Han skriver till exempel att han aldrig skrattar och ger mycket sällan uttryck för sina känslor (Lagerkvist, 1944, s. 9).
De gånger hans känslor ändå kommer upp till ytan, t.ex. när han ser inälvor, avföring, smuts, kärleksscener, etc, så blir han upprörd, äcklad och fylls av illamående. Vid dessa tillfällen vänder han sig bort i vämjelse och försöker undvika kontakt med det som upprört honom. Hans egen förklaring på detta är att han är av en känsligare, sensiblare och finare natur än andra människor.
Jag hatar henne, jag ville se henne död, ville se henne brinna i helvetets eld med benen utspärrade och lågorna slickande hennes vämjeliga sköte. Jag hatar hennes lastbara leverne, hennes kättjefulla brev som hon skickar mig med till sina älskare, hennes kärleksord som glöder vid mitt hjärta. Men jag förråder ingenting. Jag vågar ständigt mitt liv för henne.
Lagerkvist, 1944, s. 12
Dvärgen uttrycker tidvis en vilja att hämnas på människorna för allt han själv fått utstå, men det är oklart exakt vilka händelser han syftar på med detta. Hans attityder gentemot andra människor är i stort sett alltid negativa och föraktfulla, utom med vissa undantag. De flesta människor i Dvärgens omgivning värderar han i enlighet med sin stereotypa bild av människor som lastbara och enfaldiga.
Dvärgens sätt att tänka på och uppfatta andra människor är ofta extrem; mestadels negativt, men tidvis även positivt. Han klär sina känslor i starka ord; förakt, hat, beundran, storhet, etc. Hans värderingar är överlag oftast starkt vinklade åt antingen det positiva eller det negativa hållet och synen på andra människor tenderar att vara svartvit. I resten av detta avsnitt kommer Dvärgens attityder gentemot några centrala personer att avhandlas.
En av de få personer som Dvärgen ständigt respekterar är fursten, som mestadels beskrivs i positiva ordalag. Attityden till fursten präglas tidvis av besvikelse eller tillfredsställelse över dennes beslut och handlande, men detta övergår aldrig till agg eller hat gentemot fursten. Några exempel på hur attityderna gentemot fursten förändras märks i de tydliga värderingar som då och då görs, t.ex.: ”Han är en stor furste!”, ”Han har sjunkit så djupt som en furste kan sjunka.” (Lagerkvist, 1944, s. 71 och 128)
Dvärgen har starka band till fursten. Han formulerar det själv som att en dvärg är sin furstes skugga, att ingen furste kan vara stor inför sin dvärg, etc. Fursten respekteras också alltid, oavsett de attityder som Dvärgen tillfälligtvis har. Orsakerna till dessa starka band kan man egentligen bara spekulera i, men vissa faktorer som spelar in framgår i krönikan. En av dessa är att Dvärgen upplever sig vara lik sin furste till sinnet. De tycker båda om anfallskrig, men blir uttråkade av försvar. Fursten manipulerar också mycket med andra människor och är mycket falsk, något som Dvärgen uppskattar.
En annan av de faktorer som påverkar Dvärgens starka respekt gentemot fursten är den beundran han känner inför honom. Fursten representerar styrkan, ledaren och makten och personer av detta slag beundrar Dvärgen mycket. En tredje faktor som kan spela roll är givetvis Dvärgens känsla av tillhörighet och identitet. Genom att vara sin furstes dvärg, så skapar Dvärgen en identitetskänsla och en känsla av betydelse. I den sista delen av krönikan, som skrivs nedifrån källarhålorna, så framgår detta tydligt. Dvärgen konstaterar att ingen furste kan vara utan sin dvärg, och att han en dag kommer att släppas upp ur fängelsehålorna igen. Han upplevde alltså sin position i gruppen kring fursten som betydelsefull och oersättlig, och man kan i Dvärgens fall anta att mycket av hans identitet fanns i den roll han där hade.
Dvärgens känslor för furstinnan Teodora framgår tydligt i det citat som inleder detta avsnitt. Han uttrycker ständigt ett starkt hat gentemot henne och hon är en av de tydligaste symbolerna för den mänskliga lastbarhet som han föraktar så mycket. Hennes älskare don Riccardo, som Dvärgen senare förgiftar, symboliserar dock den mänskliga vedervärdigheten än mer.
Den starka aggression som Dvärgen uttrycker gentemot furstinnan är troligen inte de enda känslor som han känner för henne. Vid några tillfällen framkommer en solidaritet med furstinnan som inte är helt lätt att förklara utifrån hans starka hat. När han torteras för att avslöja hennes hemligheter, så säger han exempelvis ingenting, och Dvärgen upprörs också storligen av att don Riccardo är otrogen med en kurtisan under fälttåget. Att även fursten är otrogen vid samma tillfälle ger däremot bara upphov till äckel – ”När don Riccardo tog henne om brösten kände jag en sådan avsmak och ett sådant hat till den lastbare mannen att jag skulle velat strypa honom med mina bara händer eller döda honom med min dolk så att hans kättjefulla blod runnit ur honom och han aldrig kunnat famna någon kvinna mer.” (Lagerkvist, 1944, s. 100)
Dvärgens hat mot don Riccardo är överhuvudtaget omåttligt stort och helt besinningslöst. Det är svårt att förklara detta med annat än två möjligheter – antingen är Dvärgen upprörd å sin furstes vägnar eller å sina egna. Möjligen spelar båda dessa faktorer in i Dvärgens känslor gentemot don Riccardo. På några andra ställen i hans krönika framgår nämligen möjligheten att Dvärgen själv på ett omedvetet plan är förälskad i furstinnan.
Vid en tidpunkt undslipper det Dvärgen att han funnit furstinnan vacker, vid ett annat att hon frågat honom om han älskade henne, vid ett tredje uttrycker han förvirring över hennes förändring. Överhuvudtaget är tecknen på en dold attraktion många och sublima. Varför känner han t.ex. ett sånt stort hat gentemot just furstinnan? Det verkar troligt känslorna av attraktion vänds i sin motsats och stärker hatet, d.v.s. en försvarsmekanism av reaktionsbildningstyp.
Givetvis är inte en dold kärlek hela förklaringen till Dvärgens attityd mot furstinnan Teodora. Solidariteten med fursten påverkar, liksom även de generella attityderna gentemot den typ av människor som furstinnan symboliserar. Men dessa två faktorer kan å andra sidan inte heller förklara hela komplexiteten i Dvärgens attityd gentemot furstinnan.
Dvärgens attityd till Bernardo är mycket kluven. å ena sidan känner han beundran för vad denne kan åstadkomma, å andra sidan fruktar han Bernardos oberäknelighet. Överhuvudtaget så är Bernardo den enda människa som Dvärgen aldrig blir klok på. Han är ständigt sökande efter sanningar om världen, en drivkraft som Dvärgen alls inte förstår.
Dvärgens attityd gentemot Bernardo växlar till en början mycket, för att sedan hamna på en distanserad och kall respekt. Det är möjligt att Bernardo är den enda människa som Dvärgen verkligen fruktar och känner rädsla inför, något som grundar sig i en händelse då han till sin stora förnedring kläs av naken och ritas av. Denna händelse ger upphov till mycket starka negativa känslor gentemot Bernardo, men senare övergår dessa tidvis till förundran över Bernardos sätt att vara. En av de saker som förundrar Dvärgen mycket är hur Bernardo kan förena så stora motsatser inom sig själv, en annan att han intresserar sig för allting på samma nyfikna sätt, även sådant som Dvärgen finner förkastligt.
Dvärgens fascination och fruktan går att förklara på olika sätt. Ett är att Bernardo genom sitt sätt hotar Dvärgens världsbild och värderingssystem, just genom att han i sin person förenar egenskaper som Dvärgen både beundrar och föraktar. En annan faktor är den utsatthet som Dvärgen upplevde när Bernardo våldförde sig på hans integritet och ritade av honom i naket tillstånd. Denna händelse lämnade givetvis starka känsloavtryck. En tredje faktor är Bernardos oberäknelighet. Dvärgen har stora svårigheter att förstå Bernardos handlande och att attribuera orsaker till detta. Det blir därigenom svårt att göra förutsägelser om framtida situationer.
Komplexiteten i Bernardos personlighet ger bl.a. upphov till en dröm där Bernardo framstår som ett skrämmande missfoster. Dvärgen tolkar detta som att han är vanskapt till sinnet, något han vid denna tidpunkt redan kommit fram till.
Kondottiären Boccarossa är kanske den person som Dvärgen beundrar mest, framförallt för dennes fysiska uppenbarelse. De har egentligen ingen kontakt med varandra, utan Dvärgen träffar honom bara vid några få tillfällen. I övrigt får han information om vad Boccarossa företar sig och beundrar honom på avstånd.
Vid ett tillfälle inleder furstinnan en samtal med Dvärgen om kärleken och lyckas få honom att säga att om han verkligen skulle älska någon så skulle han älska en man. Det visar sig också att den man som Dvärgen haft i tankarna varit just Boccarossa (Lagerkvist, 1944, s. 117). På detta sätt kan man alltså säga att Dvärgens beundran för Boccarossa är större än den för fursten. Dvärgen jämför vid ett senare tillfälle Bernardo med Boccarossa och kommer då fram till att Bernardos mäktiga ande trots allt inte förmår mycket mot Boccarossas naturkrafter (Lagerkvist, 1944, s. 175).
Det som Dvärgen ser i Boccarossa tycks vara dennes rent fysiska uppenbarelse av kraft, styrka och okuvlighet. På många sätt är kondottiären Dvärgens idol och en stereotyp av den starka människan. Dvärgens syn på den ideala människan stämmer väl in på Boccarossa och det är troligen därför han också hyser en sådan beundran för denne. Det tycks också till del vara en fascination inför det djuriska, framförallt den ohämmade aggressionen och det ständiga krigandet.
Dvärgen har liten egentlig kunskap att bygga sin bild av Boccarossa på. Utifrån den fysiska uppenbarelsen tycks han i mycket själv ha fyllt på med personlighetsdrag. I enlighet med en teori om hur vi uppfattar personlighetsdrag, så har Dvärgen utifrån vissa observerade personlighetsdrag själv fyllt ut med många andra som han inte har observerat (Angelöw & Jonsson, 1990, s. 106). Exempelvis har Boccarossa fått egenskaper som kraftfullhet, naturlighet, m.fl.
Jag var alldeles utom mig, jag visste knappt vad jag gjorde. Visste jag inte? Jo! Det visste jag! Jag krävde min hämnd, jag krävde vedergällning för allt! Jag skipade rättvisa! Jag utövade min fruktansvärda makt över människor! Men jag hade trots allt ingen riktig glädje av det.
Lagerkvist, 1944, s. 215
Det är svårt att nå kunskap om Dvärgens sätt att bete sig mot andra, eftersom det enda källmaterialet är hans egna anteckningar om detta. Det är dock tydligt att hans beteende gentemot andra människor präglas av kyla och avstånd. Av de attityder som framkommit tidigare, så är det också uppenbart att Dvärgen måste ha starka hämningar på sitt beteende.
Dvärgens beteende gentemot andra människor är i de allra flesta situationer inbundet, kallt och stelt. En tydlig attityd-beteende diskrepans syns hos Dvärgen, framförallt när det gäller hans beteende mot furstinnan Teodora. Innan hon drabbas av förlusten av don Riccardo och går ned sig i religiösa grubblerier, så är Dvärgens beteende gentemot henne alltid korrekt. Detta trots de extremt negativa attityder han under samma tid hyser gentemot henne. Det är t.o.m. så att han går med kärleksbrev till hennes älskare, utan att förråda någonting för fursten.
Det framkommer vid några tillfällen en vilja hämnas på världen och de andra människorna, men det är oklart varför Dvärgen hyser denna vilja. Ingenstans i sina anteckningar nämner han explicit vad det är han skulle hämnas på, men utifrån de fåtal skildringar av andras beteenden mot honom som görs så går det lätt att sluta sig till varför han känner så. Den starka aggressionen och viljan till hämnd tyglar han dock inom sig och ger inte utlopp på annat sätt än genom fantasier. Detta är inte ett tecken på att Dvärgens aggressioner inte är starka, det har tvärtom visats att aggressiva fantasier i själva verket stärker det aggressiva beteendet (Aronson, 1995, s. 258 ff.).
Det är enbart vid ett fåtal tillfällen som Dvärgen ger utlopp för sin aggression och sadism. Mestadels beter han sig, som beskrivits tidigare, inbundet och stelt. I det citat som inledde detta avsnitt refererar Dvärgen till ett av sina besök hos furstinnan Teodora, efter att hon gått ned sig i religiösa grubblerier. Vid detta tillfälle fick Dvärgen ett utbrott där han anklagade henne för syndfullt leverne och kätteri. Vid ett annat tillfälle så gisslar han henne efter att hon själv vädjat om det.
Dvärgens handlande kan till del förklaras utifrån teorier om social inlärningsteori (social learning). Om han vid något tidigare tillfälle fått erfara bestraffning för sitt eget aggressiva beteende (direkt inlärning), eller sett någon annan bestraffas (modellinlärning), så kommer hans framtida aggressiva beteende att dämpas eller helt försvinna om risken för bestraffningar bedöms som hög. När risken för bestraffningar bedöms som liten, så kan däremot det underliggande aggressiva beteendet komma fram. (Angelöw & Jonsson, 1990, s. 47 ff.)
Ett exempel på direkt inlärning skulle kunna vara ett tillfälle då han betedde sig mycket aggressivt och hotfullt och dessutom hädade Gud. Vid detta tillfälle blev han slagen i bojor för några dagar, men släpptes sedan fri och fortsatte med sina tidigare sysslor. (Lagerkvist, 1944, s. 31)
Dvärgen får till sin stora besvikelse aldrig delta i själva krigandet, utan tvingas hålla sig på avstånd och se på drabbningarna från furstens läger. Vid ett tillfälle lyckas han ändå få möjlighet till strid när han undersöker en ruin som lämnats kvar av fienden. I källaren på denna hittar han en annan dvärg som uppenbarligen varit tjänare och inte har något vapen att försvara sig med. Denne tjänare jagar Dvärgen och nedgör med sin värja.
Dvärgen är också skyldig till förgiftningen av don Riccardo, som han utför genom att passa på att servera förgiftat vin inte bara till det fientliga furstedömets alla dignitärer, utan även till just don Riccardo. I båda dessa fall upplever sig Dvärgen utföra sin plikt och sin furstes vilja, dock utan att denne uttryckligt befallt honom någonting. Han upplever inte sitt eget ansvar som särdeles stort, vilket antagligen bidrar till att han inte heller känner någon ånger över det inträffade, utan enbart stolthet över att han har orsakat de två personernas död.
Dvärgen upplever överhuvudtaget förtjuselse över kriget och dödandet. Masslakten som pågår på slagfälten fyller honom med upprymdhet och vilja att själv delta. Dvärgens destruktiva vilja och hämndbegär är vid dessa tillfällen mycket stark. Inte heller hans ökande aggression vid dessa tillfällen är någonting underligt, utan har visats i psykologiska experiment. Om man låter aggressionerna få utlopp, så minskar inte det aggressiva beteendet, utan tvärtom. Att se andras aggressiva beteende ökar även detta det egna aggressiva beteendet, i likhet med vad teorin om social modellinlärning förutspår. (Aronson, 1995, s. 258 ff.)
Dvärgens beteende gentemot andra visar på en tydlig empatisk störning. Han känner ingen skuld eller ånger över sina handlingar, oavsett om dessa orsakat svårt lidande eller till och med död hos andra människor.
Ett sätt att förklara Dvärgens avsaknad av empati är Heinz Kohuts teori om empatisk spegling. Dvärgen skulle i detta fall inte ha haft några objekt eller personer att identifiera med som också visade empatiska reaktioner på Dvärgens beteende. Det verkar mycket troligt att så också är fallet, eftersom Dvärgens mor sålde honom till hovet för en billig penning och det inte tycks finnas någon som bryr sig om hur han lever sitt liv. (Mischel, 1993, s. 79)
Dvärgens beteende visar också på en tydlig lydnadstendens. Han är kuvad under fursten och lyder dennes befallningar utan att tveka. Dvärgen beskriver det själv som att han följer sin herre ”med hundaktig tillgivenhet” och kan inte själv förklara varför det är så. (Lagerkvist, 1944, s. 12).
Det verkar utifrån detta klart att Dvärgen skulle få ett högt värde på California F Scale, d.v.s. han hyser mycket auktoritativa värderingar om världen och andra människor (Mischel, 1993, s. 185-186).
Går jag ensam i staden så ser de mig strax och slänger glåpord efter mig. Det där är hans dvärg! Om du ger honom en spark, sparkar du hans herre! De vågar inte göra det men kastar döda råttor och annan orenlighet ur sophögarna efter mig. När jag förbittrad drar min värja gapskrattar de åt mig. En sådan mäktig herre vi har! ropar de. Jag kan inte försvara mig, för vi kämpar inte med samma vapen. Jag får rädda mig undan med kläderna fulla av smuts.
Lagerkvist, 1944, s. 20-21
Dvärgens syn på andras beteende är starkt färgad av hans negativa världsbild och till viss del förstärks även den negativa världsbilden av andras negativa beteende gentemot honom. På många sätt kan Dvärgen sägas ha hamnat i en negativ spiral i sina relationer till andra människor. Deras negativa eller skrämda beteende gentemot honom ger upphov till förakt och hat gentemot dem. Detta i sin tur stärker det beteende hos Dvärgen som orsakar dessa reaktioner hos andra.
Av det inledande citatet i detta avsnitt kan man förstå att Dvärgen har en utsatt position vid hovet, ogillad som han är av många, däribland folket. Det tycks som om Dvärgen tolkar detta med att han inger rädsla och ibland rent av skräck bland hovbetjäningen (Lagerkvist, 1944, s. 33). Folket utanför hovet tycks förakta honom och han föraktar dem tillbaka. Dvärgen tycks inte bekymra sig om sin belägenhet i furstestaten, att vara furstens mörka skugga tycks vara tillfredsställande för honom.
Synen på andras beteende hänger mycket ihop med Dvärgens världsbild. Allt beteende som förknippas med ”mjuka” känslor anser han förkastligt, och även sådant beteende som tyder på svaghet eller uppvisar vissa typer av emotioner. De enda beteenden som Dvärgen verkar finna riktigt naturliga är sådana som är kopplade till destruktivitet och aggressivitet.
Dvärgens syn på människan präglar tydligt de attributioner han gör av andras beteenden. Exempelvis förklarar han altruistiska typer av beteenden med dumhet, sinnessvaghet, etc. Han uttalar sig föraktfullt om de människor som till varje pris vill stanna kvar i livet eller vara lyckliga, dessa har inte begripit livets meningslöshet. De sätt att förklara andras beteende som han använder oftast är antingen dumhet eller egoism.
Hans förståelse för andras beteende är alltså kraftigt begränsad. Hans egen aggressiva och destruktiva natur sätter gränser för hans inlevelse och förståelse i andras handlande. Eftersom han bara respekterar och förstår auktoritativa och egoistiska beteenden, så skulle man kunna anta att övriga typer av beteende inte ingår i hans föreställningsvärld. De övriga beteenden han observerar förklarar han med människans dumhet eller allmänna vedervärdighet. Exempel på sådant är t.ex. kärlek, vänskap utan egennytta, sexualitet, nyfikenhet, o.s.v. Det är t.ex. mycket tydligt att han inte förstår Bernardos handlande, vilket kan förklaras med att denne tycks styras mycket av nyfikenhet och intresse för kunskap.
Ett sätt att förstå Dvärgens syn på andras beteende är exempelvis teorin om social inlärning. Dvärgen har ända sedan han såldes till hovet av sin mor använts som ett instrument för andra. Han har fått utföra andras befallningar, andras ärenden och utan att själv bli sedd som människa. Denna erfarenhet av hur andra betett sig mot honom, skapar givetvis en modell för hur andra förväntas bete sig gentemot honom och varandra. Genom att denna modell uppkommit, så kommer inlärningen av den att förstärkas när beteendet upprepas. Modellen med denna typ av förväntningar på andra tenderar också att uppmuntra till sådant beteende hos andra, genom att annat beteende inte får respons.
Må de alla brinna i helvetets eld! Alla dessa varelser som kallar sig människor och som fyller en med vämjelse och äckel! Vad ska de finnas för! Vad ska de frossa, skratta och älska för och breda ut sig högmodigt över hela jorden! Vad ska dessa förljugna falskspelare och skrymtare finnas för, dessa lastbara, skamlösa varelser vars dygder är ändå brottsligare än deras synder! Må de brinna i helvetets eld!
Lagerkvist, 1944, s. 158
Hittills har Dvärgens personlighet beskrivits utifrån fem olika teman – självbild, världsbild, attityder till andra, beteende gentemot andra och synen på andras beteende. Olika aspekter av Dvärgens personlighet har därvid lyfts fram och till del också getts olika möjliga förklaringar. Det torde efter denna behandling vara tämligen uppenbart att Dvärgen lider av någon form av psykisk personlighetsstörning – framförallt när det gäller emotioner, relationer och synen på sig själv.
Dvärgens personlighetsstörning går att beskriva och förklara utifrån en mängd personlighets- och socialpsykologiska teorier. Detta avsnitt innehåller några teoretiska förklaringar till grundläggande orsaker bakom Dvärgens personlighet och beteende. I varje delavsnitt lyfts olika delar av Dvärgens personlighet fram och förklaras utifrån ett speciellt perspektiv. Dessa förklaringar skall inte ses som motstridiga, utan i möjligaste mån som kompletterande varandra.
Utifrån ett psykodynamiskt perspektiv skulle Dvärgens beteende kunna förklaras som resultatet av en neurotisk störning. Dvärgen berättar genomgående i sin krönika oerhört lite om sin barndom, och det är troligt att anta att neurosen grundar sig i traumatiska upplevelser under denna tid. Det enda barndomsminne som kommer upp är det tidigare citerade avsnittet om hur hans mor sålde honom till fursten. Han ger i detta inga antydningar om starka känslor inför sin egen mors förräderi eller sin egen utsatthet som barn.
Det tycks finnas några olika försvarsmekanismer igång för att skydda medvetandet från barndomsminnena. Det uppenbara är givetvis bortträngning, han låtsas helt enkelt närmast aldrig om att han haft någon barndom eller tidigare historia. När minnesglimten av hans egen mor kommer upp, så isolerar han händelsen från känslorna och återberättar enbart det objektiva händelseförloppet. Han försöker att rationellt förklara hennes beteende (med oförstånd), vilket ytterligare visar att han inte upplever sig själv som inblandad i situationen.
Dvärgens neuros yttrar sig på många sätt. Han är oförmögen till empati och har fjärmat sig från sin egen kropp. Han mår även dåligt av andra människors känsloyttringar och kroppslighet. Detta illamående är troligen en försvarsmekanism för att inte behöva konfronteras med sådant som finns bortträngt i det omedvetna. Försvarsmekanismen är närmast att likna vid reaktionsbildning, då Dvärgen egentligen skulle vilja få uppleva kroppslighet och varma känslor, men istället känner illamående. Det är också ett sätt att förneka sin egen kroppslighet och sina egna känslor, vilket också visas av att han ofta förnekar sin mänsklighet. Genom att framhäva sin överlägsenhet kan han förneka sin del av det beteendemönster som han upplever kännetecknar övriga människor.
Ett sätt att se vad det är som blivit fel i barndomen är exempelvis den empatiska störningen som skulle kunna förklaras med brist på empatisk spegling. Det har troligen också funnits brist på objekt att relatera till och identifiera sig med.
Dvärgens kognitiva mönster är till många delar destruktivt och nedbrytande. Självbilden är tydligt störd, vilket beskrevs utförligare i ett tidigare avsnitt. De kognitiva självscheman som Dvärgen har ger honom själv en huvudroll som han oftast inte ens tillnärmelsevis har. Den kognitiva dissonans som uppstår när hans förväntningar om sin egen roll inte infrias av verkligheten, tycks i Dvärgens fall inte ge upphov till någon förändring av hans kognitiva självscheman. Snarare stärks hans föreställning om sig själv som överlägsen och ädlare, genom att han väljer att förklara andras beteende med att de inte förstår honom. Detta resulterar i en negativ spiral där han fjärmar sig från andra människor och därigenom får än mindre uppmärksamhet för den han är.
Överlag är Dvärgens förmåga att uppfatta andras känslor och relationer mellan andra människor dålig. Hans sociala perception är begränsad och beskuren av hans föreställningar av hur andra människor fungerar och tänker. Han lider också av en tydlig empatistörning.
Dvärgens syn på sociala relationer har blivit mycket störd av flera olika anledningar. De personer som tjänat som modeller för inlärning av socialt beteende har gentemot Dvärgen agerat på egoistiska och utnyttjande sätt. Dvärgen har därvid lärt sig ett sådant beteende och detta förstärks också av andras reaktioner.
Dvärgen har också förvärvat en social roll som furstens dolde medhjälpare. Genom att vidmakthålla sin position så upprätthåller han också sin identitet, som blivit mycket beroende av fursten och hans egen roll till denne. När Dvärgen slutligen isoleras i fängelsehålorna, så bryts han allt mer ned och slutar till sist helt att skriva.
Angelöw, Bosse & Jonsson, Thom (1990); Introduktion till socialpsykologi, Studentlitteratur, Lund
Aronson, Elliot (1995); The Social Animal, W.H. Freeman and Company, New York (NY)
Brewer, Marilynn B. & Crano, William D. (1994); Social Psychology, West Publishing, St. Paul (MN)
Lagerkvist, Pär (1944); Dvärgen, Albert Bonniers Förlag, Stockholm
Mischel, Walter (1993); Introduction to Personality, Harcourt Brace, Orlando (FL)
Pervin, Lawrence A. (1984); Personality: theory and research, John Wiley & Sons, New York (NY)
Smith, Ronald E. (1993); Psychology, West Publishing, St. Paul (MN)