Högst tillfälliga länkar
Högst tillfälliga länkar
15 juli 1996
Fortsättningskurs i Praktisk filosofi, 20 p.
Moment: Livets mening
Stockholms Universitet, VT 1996
Handledare: Hans Mathlein
Författare: Per Cederberg
En av de mest kända ”eviga” eller filosofiska frågorna är den om livets mening. Det finns ännu inget allmänt accepterat svar på frågan, framförallt har många svårt att acceptera det kanske allra vanligaste svaret – att det helt enkelt inte finns någon mening med livet.
De flesta av oss skulle vid en första anblick säga att vi förstår själva frågan. Men gör vi verkligen det? Vad är det vi menar med ”mening”? Ska livet vara meningsfullt genom att ha något visst syfte? Eller handlar livets mening istället om en upplevelse inom oss? De traditionella tolkningarna går här i två olika riktningar – antingen tolkar man ”mening” som ”ändamål” eller som ”värde”. Frågan om livets mening kan alltså grovt uppfattas på två olika sätt. Antingen som en fråga om livet syftar till att uppfylla något mål, eller som en fråga om livet har något värde.
Jag kommer i denna uppsats granska möjligheten att tolka ”mening” som ”mål” eller ”syfte”. Vilka konsekvenser får dessa tolkningar för möjligheten att finna ett acceptabelt svar? Är det överhuvudtaget fruktbart att försöka tolka frågan på dessa eller liknande sätt?
Även om jag kommer att fokusera på själva tolkningen, så är det närmast oundvikligt att jag också kommer att avfärda en mängd svar på själva frågan. Något eget konstruktivt svar kommer jag dock inte att ge, utan hänvisar härmed till Ingmar Perssons utmärkta uppsats (se källförteckningen). Låt mig också innan vi fortsätter klargöra att jag i resten av denna uppsats med ”liv” kommer att avse ”mänskligt liv”, och jag är också endast intresserad av mening för en enskild individs liv.
Om det nu är så svårt att säga vad som skulle vara livets mening, och därmed vad som skulle kunna göra ett liv meningsfullt, så låt oss pröva att vända på frågan. Vad är det som gör ett liv meningslöst? Hur skulle det totalt meningslösa livet se ut? Svaret på den andra frågan skulle väl helt enkelt kunna vara detta - myten om Sisyfos (Fakta om Sisyfos ur Taylor, s. 40).
Dömd för att ha förrått gudomliga hemligheter till de dödliga, straffades Sisyfos med att i dödsriket för evigt rulla en sten uppför en kulle, bara för att varje gång han rullat den nästan ända upp tappa greppet och se den åter rulla ned igen. Men vad är det som gör detta liv meningslöst? Är det att han för alltid utför samma arbete? Är det att hans ansträngningar inte leder till något? Eller är det istället att hans liv inte syftar till något?
Är det sant att Sisyfos liv inte syftar till något? Ett skäl till att gudarna valt just detta sätt att straffa honom skulle exempelvis kunna vara att de väldigt gärna ville hålla kullen fri från buskar och större växtlighet, något som åstadkoms av den ständiga stenrullningens slitage på marken. Men vad är det egentligen som är meningsfullt med detta? Och om gudarnas vilja inte är meningsfull, blir inte även Sisyfos liv det, även om det fortfarande syftade till något?
Det är här viktigt att skilja mellan två olika typer av syften (Baier, s. 21); å ena sidan våra egna avsikter med våra handlingar, och å andra sidan en typ av syfte som normalt bara saker har. Ett träd skulle exempelvis kunna vara planterat för att skänka skugga undan middagssolen och det skulle då ha ett syfte i den andra meningen, men samtidigt skulle vi kanske inte säga att trädet vore meningslöst om det var självsått och alltså inte hade något sådant syfte. Exemplet med Sisyfos ovan visar också på att den andra typen av syfte, ett som någon annan har med hans liv, inte behöver ge livet någon mening.
Att säga att den första typen av syfte eller avsikt i sig skulle göra livet meningsfullt, vore befängt. Vi har ofta avsikter med våra handlingar, och ändå är det en öppen fråga om våra liv är meningsfulla. Vi såg nyss det orimliga i att den andra typen av syfte skulle ge livet mening. Att något har ett syfte gör det inte automatiskt meningsfullt. Vi måste söka någon annanstans för att finna orsaken till meningslösheten i Sisyfos liv.
Gör evigheten Sisyfos liv mer meningslöst? Om vi föreställer oss att han bara utförde sitt tunga arbete i femtio år för att sedan dö, så blir hans straff kanske mindre tungt att bära, men skulle det trots allt inte vara ett lika meningslöst liv? Att Sisyfos liv tar en ände, skänker det inte någon ytterligare mening.
Vad händer då om Sisyfos slit faktiskt leder till något? Låt oss anta att stenarna inte rullade tillbaka, utan stannade på toppen av kullen, och att Sisyfos sedan uppförde ett vackert tempel av de stenar han rullat upp. Detta verkar vid en första anblick göra hans liv mindre meningslöst.
Är detta en skenbar meningsfullhet? Vad är det till exempel som är meningsfullt med att uppföra ett tempel på kullen? Skulle det vara meningsfullt också om han bara rullade upp stenarna och lät dem ligga i en oordnad hög? Det är uppenbart att vilket mål som helst inte skulle göra hans liv mindre meningslöst.
Tiden har normalt en nedbrytande verkan på det mesta, så även på tempel och andra byggnadsverk. På vilket sätt påverkar detta meningen med Sisyfos liv? Skulle vi om templet på tusen år vittrade ned till en ruin som efter ytterligare några tusen år spårlöst försvunnit, säga att Sisyfos liv trots allt var meningslöst? Hans liv skulle ju i detta fall när allt kom omkring inte ha lett till någonting.
Att livets mening skulle vara att uppfylla något visst mål verkar som vi sett inte vara helt orimligt, men samtidigt tycks det leda till problem. Låt oss se närmare på dessa problem.
Om Sisyfos bara inbillat sig att han uppfört templet, skulle hans liv knappast bli mindre meningslöst. Målet vore illusoriskt (White, s. 118). Inte heller om han strävade efter att uppföra templet, men aldrig lyckades rulla upp den första stenen, skulle hans liv bli mindre meningslöst. Att ha ett mål som är fåfängligt (Joske, s. 102f.), omöjligt att uppnå, gör inget liv meningsfullare. Ett sista direkt meningslöst typ av mål vore om hans mål vore att inte vara sysslolös. Ett trivialt (Joske, s. 102f.) mål, ett som uppfylls utan att motsvara den ansträngning som nedläggs, kan inte heller ge något liv mening.
Alla dessa tre typer av mål med livet måste direkt förkastas, men vårt ursprungliga tempelexempel tillhör ingen av dessa tre kategorier. Vad var det då som gjorde att man kunde ifrågasätta det meningsfulla även om Sisyfos ansträngningar ledde till något?
En av de två aspekter som var problematisk var att det mål som Sisyfos skulle uppnå med sitt liv i slutänden skulle försvinna. Ett sätt att försöka lösa problemet vore att låta Sisyfos uppföra nya tempel så fort de gamla hade rasat, men tänker vi lite längre inser vi snart att detta bara vore ett annat sätt att i evighet låta honom rulla sin sten uppför kullen. Den tidigare meningslösheten bestod väl mycket just i denna upprepning?
Vad kan vi då säga om de obeständiga livsmålen? Är det meningsfullt att gräva en grop om någon annan sedan bara fyller igen den? Det verkar inte så. Å andra sidan, om det var mycket roligt att gräva gropar, så kanske det trots allt skulle vara meningsfullt? Det är givetvis viktigt att skilja mellan om något upplevs som meningsfullt och om det faktiskt är det, men kanske skulle Sisyfos glädje över uppförandet av templet faktiskt kunna göra hans liv meningsfullt. Att målet måste vara beständigt gäller kanske bara den typ av mål som består i händelser ute i världen och inte känsloupplevelser inom oss själva.
Även om vi skulle kunna acceptera att målen inte var beständiga, så finns det fortfarande ett problem kvar. Det tycks nämligen vara så att vi kan ifrågasätta vilket mål som helst. Om målet med livet är X och uppnåendet av X gör livet meningsfullt, så kan vi alltid fråga oss – varför är X meningsfull? Och om inte X i sin tur vore meningsfull, varför skulle då livet bli det genom uppnåendet av X? Det krävs alltså vidare motiveringar för alla eventuella mål med livet.
Man kan ge sådana motiveringar på två olika sätt. Antingen hänvisar man till ett annat mål som kan uppnås genom att det första uppnås, eller så hänvisar man till att målet har ett visst värde. Att använda den första motiveringen skjuter problemet ett steg framåt – vad är det som är meningsfullt med detta andra mål? En oändlig regress hotar, något som tycks göra livet meningslöst. Vi vill väl inte gärna se livet som en oändlig mängd mål som skall uppfyllas det ena efter det andra. Varför skulle det då spela någon roll om man uppfyllde många eller få av dessa mål – det fanns ju ändå oändligt många?
Det vi till slut hamnar i är troligen en motivering i värdetermer. Livet får sin mening från något mål som är värdefullt, och dessutom så värdefullt att det kan motivera ansträngningen att nå det.
Det kan nu vara intressant att tänka på distinktionen mellan intrinsikala värden, saker som är värdefulla i sig, och instrumentella värden, saker som är värdefulla som medel för annat. Det tycks nu närmast givet att de allra flesta mål vi kan tänkas uppställa för livet vore instrumentella. Det skulle exempelvis vara mycket överraskande om templet i Sisyfosexemplet tidigare vore intrinsikalt värdefullt. Givetvis finns det kanske mål som är just intrinsikalt värdefulla, men för att avgöra det måste vi ha svaret på en annan ”evig” fråga – vad är det som är värdefullt för sin egen skull?
Rimligen borde tilltalande svar på frågan om livets mening kunna formuleras i termer av mål, men de skulle lika gärna eller bättre kunna formuleras i termer av instrumentella och intrinsikala värden, eftersom alla mål ändå kräver en motivering i termer av värden. Ett mål är väl i de allra flesta fall helt enkelt något som har instrumentellt värde?
Frågan om livets mening har genom tidernas lopp blivit tungt belastad, både filosofiskt och teologiskt. Just frasen ”livets mening” får en lätt att tänka i banor av en översinnlig avsikt bakom allt liv (Persson, s. 9). Men vi har tidigare sett att livet inte behöver bli meningsfullt bara för att det har ett syfte eller en avsikt. Vi har också sett att försöken att finna livets mening i ett mål leder till svåra avvägningar – vilka mål som är viktiga, hur väl måste de uppfyllas och hur länge de måste vara uppfyllda? Dessutom leder försöken att ge livet mening genom uppfyllandet av vissa mål ständigt tillbaka till frågor om värden. De mål som ger livet mening är de som på ett eller annat sätt är värdefulla. Kort sagt – det vi egentligen söker svaret på är om livet har något värde, och vilket detta i så fall är.
Det är inte samma sak att fråga efter värde som att fråga efter mening. Exempelvis tycks det vara en öppen fråga om någon säger – ”Mitt liv är värdefullt, men är det meningsfullt?” Det är svårt att släppa tanken på att det inte ligger något mer i frågan om livets mening än bara ett sökande efter vad som är värdefullt. Däremot kommer frågan om ”mening” att leda oss in i ett sökande där vi har små utsikter att hitta något tillfredsställande svar. Det tycks bara leda till förvirring att fråga efter mål eller syften med livet. Frågan om livets mening verkar helt enkelt vara en meningslös fråga.
Ett bra exempel på ett totalt meningslöst liv är Sisyfos. Men vad är det som gör hans liv så meningslöst? Är det att hans liv inte syftar till något? Sisyfos liv skulle kunna ha som syfte att förhindra buskar från att slå rot på hans kulle, men detta skulle inte göra hans liv meningsfullt. Att något har ett syfte gör det inte automatiskt meningsfullt.
Är det meningslösa att Sisyfos ansträngningar inte leder till något? Om Sisyfos slit skulle leda till att han uppförde ett tempel på kullens topp, så skulle hans liv kanske bli mindre meningslöst. Men vad vore det som skulle vara meningsfullt med att uppföra ett tempel? Och vad hände med meningsfullheten när templet vittrat ned och försvunnit?
Om Sisyfos liv ska bli mindre meningslöst genom att han uppfyller vissa mål, så måste dessa uppfylla flera krav. De får varken vara illusoriska, fåfängliga eller triviala, och dessutom kanske målen måste vara beständiga. Alla mål som ger livet någon mening kan också ifrågasättas vidare – vad är det för mening med X? Att motivera alla mål med något annat mål skjuter problemet framåt och en oändlig regress hotar. Det tycks som om målen till sist måste motiveras i värdetermer.
Om mål motiveras genom att de har vissa värden, så tycks det som om mål enbart är av instrumentellt värde. Detta gör dem givetvis inte mindre värdefulla, men däremot verkar det rimligare att ställa frågan om livets mening i värdetermer från början. Det är alltså missvisande att fråga efter livets mål, när det vi egentligen är intresserade av är livets värde. Frågan om livets ”mening” är överhuvudtaget meningslös, eftersom de enda intressanta svar vi kan hoppas på att få är svar på frågor om värden. Istället för att fråga om livet har någon mening borde vi fråga om livet har något värde.
Frågan om värden är på intet sätt avgjord, och även den reser en mängd andra intressanta frågor. På vilket sätt skulle livet kunna vara värdefullt? Finns det liv som inte är värdefulla eller värda att leva? Finns det överhuvudtaget värden utanför oss själva, och spelar det i så fall någon roll? Och om det finns värden - vilka är de då? Är det viktiga att vara så lycklig som möjligt, att få så många tillfredsställda önskningar som möjligt, eller något annat? Det finns som synes en mängd intressanta frågor kvar att besvara, och det är troligt att det ger betydligt bättre utbyte att fundera över dessa än att grubbla på den ogripbara frågan om livets mening.
Baier, Kurt; ”The Purpose of Man’s Existence”, ur Life and Meaning - A reader (red. Oswald Hanfling), Blackwell Publishers, Oxford 1995
Joske, W.D.; ”Filosofi och livets mening”, övers. Bertil Strömberg, ur Frågor om livets mening (red. Lars Bergström), Prisma 1979
Persson, Ingmar; ”Livets förgänglighet och värde”, ur Filosofisk tidskrift, nr. 1, 1985
Taylor, Richard; ”The meaning of life”, ur Life and Meaning - A reader (red. Oswald Hanfling), Blackwell Publishers, Oxford 1995
White, F.C.; ”Livets mening”, övers. Bertil Strömberg, ur Frågor om livets mening (red. Lars Bergström), Prisma 1979