Högst tillfälliga länkar
Högst tillfälliga länkar
29 november 2001
Varför svälter Afrika? Varför är Afrika fortfarande fattigt? Och varför har över 30 år av självständighet, uppbyggnad och bistånd inte lyckats frambringa det moderna och välmående Afrika som alla hoppades på?
Det kan tyckas paradoxalt att en kontinent som under så lång tid mottagit så mycket ekonomiskt bistånd, samtidigt genomlidit en sådan mängd ekonomiska misslyckanden, inbördeskrig och svältkatastrofer. Frågan om hur den nedåtgående spiralen ska kunna brytas är fortfarande lika aktuell som någonsin tidigare. Är det utvecklingen som styr ekonomin, eller ekonomin som styr utvecklingen?
Svaren på dessa frågor tycks inte vara enkla eller entydiga. Det finns alltför många motsägande svar, motsägande påståenden. Allting beror på vem och hur man frågar – högern eller vänstern, biståndsbyråkraterna eller folkrörelserna, u-länderna eller i-länderna... Ändå är det avgörande för Afrikas framtid att vi förstår de bakomliggande orsakerna till krigen, katastroferna och bristen på ekonomisk utveckling.
Om dessa bakomliggande orsaker handlar denna uppsats. Om de sammanflätade teman som tillsammans förklarar mycket av det vi idag ser i Afrika söder om Sahara. Denna sammanvävda matta av biståndets dubbelriktade verkan, de ekonomiska och strukturella problemen och det alltjämt kvarvarande arvet från kolonialismen. En mängd teman som går igen i många av världens underutvecklade länder.
I det följande kommer jag att fokusera på Afrika söder om Sahara, även om vissa delar av resonemangen är av mer allmängiltig karaktär. Materialet är uppdelat i tre olika avsnitt som belyser olika delproblem; den historiska och koloniala bakgrunden, de många krigen och katastroferna, samt den misslyckade utvecklingspolitiken. Slutligen, som ett resultat av det material som tidigare presenterats, följer ett avsnitt som argumenterar för en genomgripande förändring av västvärldens handels- och biståndspolitik.
Den fullt utvecklade människan, med samma hjärnvolym som idag (homo sapiens identifieras på internminnet), uppträder för ungefär två hundra tusen år sedan, också i Östafrika. Alltings början är här. Den store brittiske afrikanisten Roland Olivier påpekar att Östafrika har varit världshistoriens centrum i två miljoner år. Det är så mycket att resten nästan ligger inom felmarginalen.
Anders Ehnmark (1993, s. 63)
Afrika är inte ett land. Inte en kultur. Inte ett folk. Afrika är en kontinent. En väldig landmassa med en pluralism av folkslag, kulturer och historia. Ändå ser vi i västvärlden på Afrika som en sammanhängande kultur med en enda folkgrupp – infödingar.
Den bild av Afrika som blivit tongivande i väst är till stor del en förvrängd bild av verkligheten – avkortad och förenklad för att passa de korta inslagen i TV-nyheterna. Krigen är stam- och klankrig, svälten beror på den ogästvänliga miljön och människorna är helt beroende av bistånd och hjälpsändningar. Som en förlängning av kolonialismen så lever den ytliga och fördomsfulla bilden av Afrika kvar. Denna bild som så länge varit förhärskande i Europa. Denna bild av det underutvecklade och okultiverade Afrika som skapades för slavhandeln och förstärktes av kolonialismen. Denna falska och ogrundade bild som kanske kan förklara varför 500 år av förtryck och terror är det arv som Europa lämnat till det moderna Afrika.
När Vasco da Gama på slutet av 1400-talet rundade Godahoppsudden för att finna sjövägen till Indien, så var han medveten om att det inte en kontinent fylld av blodtörstiga svarta stammar som han hade seglat runt. Det var inte en mörk oupplyst kontinent på jägar- och samlarstadiet. Och inte heller var det en kultur- och samhällslös vildmark som bredde ut sig hundratals mil inåt landet. I själva verket öppnade den nya sjövägen till Afrika för två nya och oerhört vinstgivande verksamheter – handel och plundring.
De afrikanska samhällena söder om Sahara befann sig i mycket olika faser i utvecklingen när portugiserna kom. I Västafrika var de afrikanerna organiserade i stora konungariken med hög ekonomisk, kulturell och moralisk nivå. Rikedomarna fanns dock långt inne i landet, vilket tvingade portugiserna till handel. En handel som på kort tid kom att bli mycket vinstgivande (Davidson 1984, s. 133ff). I östra Afrika låg de flesta av de centrala samhällena längs kustbandet, i ett pärlband av blomstrande handelsstäder. Här kunde portugiserna istället snabbt och systematiskt överfalla, plundra och ödelägga den kultur man funnit (Davidson 1984, s. 128f).
Den handel som bedrevs mellan Västafrika och Europa handlade något förenklat om att guld, elfenben och peppar från Afrika byttes mot smycken, koppar och vapen från Europa (Davidson 1984, s. 133ff). Det hände även att slavar utbyttes, med det handlade på denna tid mestadels om ett utbyte av fångar eller andra ”disponibla personer”. De afrikaner som på detta sätt kom till Europa betraktades som exotiska och intressanta inslag, vilket gjorde att de överlag blev väl behandlade och ofta hamnade som betjänter i de allra rikaste europeiska hemmen.
Många av de europeiska och afrikanska samhällena befann sig vid denna tid i de allra flesta avseenden på samma nivå (Davidsson 1984, s. 131ff). Européerna hade fartyg med kanoner, fler och bättre eldvapen och bedrev en mer hänsynslös krigföring. Afrikanerna hade ett mer tolerant och civiliserat samhälle, vilket inte minst kan illustreras med den katolska inkvisitionens behandling av Galilei och andra ”kättare”. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen i Europa hade kommit längre än i Afrika, men var samtidigt inte allmänt spridd eller praktiskt tillämpad i någon större utsträckning. Europa hade uppnått en kapacitet för att skapa en maktklyfta, även om någon sådan ännu inte förelåg. På 1400-talet behandlades afrikanerna därför fortfarande till stor del som ”annorlunda men likvärdiga” (Davidson 1984, s. 133)
Tiden av ömsesidig handel kom dock att bli kort. Slavhandeln, den första stora europeiska katastrof som drabbade Afrika söder Sahara, inleddes runt 1510, tog ordentlig fart omkring 1650 och upphörde inte helt förrän 1880 (Davidson 1984, s. 137-139 & Shillington 1989, s. 174). Européerna och deras sjukdomar hade farit hårt fram i de amerikanska kolonierna och behovet av arbetskraft till plantagerna i Karibien växte sig allt större. Lösningen blev att importera slavar per båt från Afrika, vilket dessutom hade fördelen att samma båtar sedan kunde transportera jordbruksprodukterna till Europa för försäljning. Till Afrika, slutligen, exporterade man i princip samma produkter som tidigare, d.v.s. smycken, koppar och vapen. Detta handelsschema mellan Afrika, Amerika och Europa har kommit att kallas för den transatlantiska slavhandeln eller ”triangelhandeln” (Davidson 1984, s. 139 & Shillington 1989, s. 178).
Ställda inför att européerna allt oftare krävde slavar i betalning för sina produkter, blev flera afrikanska härskare motvilliga och tveksamma (Davidson 1984, s. 140). Många vågade trots detta inte avstå från den lönsamma handeln, eftersom handeln i annat fall hotade övergå till grannstaterna. I förlängningen riskerade de stater som inte deltog i handeln att det egna folket så småningom skulle bli sålt som slavar av andra stater. Expansionen av slavhandeln blev snart också så kraftig att det inte längre räckte med de ”disponibla personer” som funnits i härskarnas förvar, d.v.s. fångar och andra som av någon anledning mist sina medborgerliga rättigheter. Nya slavar blev tvungna att införskaffas genom krig och slavräder i angränsande riken, och för att möjliggöra dessa krig blev européerna i allt större utsträckning tvungna att sälja enbart musköter och krut i utbyte mot slavar (Davidson 1984, s. 142). En dominoeffekt hade inletts som snart tvingade många angränsande riken att i sin tur sälja slavar enbart för att få tag på europeiska vapen att försvara sig med.
Figur 1. Den transatlantiska slavhandeln resulterade i att mellan 10 och 12 miljoner afrikaner transporterades över till de amerikanska kolonierna. Ytterligare minst 2 miljoner beräknas ha dött under överresan från Afrika.
Det är svårt att föreställa sig den oerhörda effekt på de afrikanska samhällena som slavhandeln fick. I dess spår följde krig, splittring och demografisk katastrof. Det beräknas att mellan 10 och 12 miljoner afrikanska slavar anlände levande till Amerika och det är troligt att ytterligare 2 miljoner eller fler dog under överresan från Afrika (Davidson 1984, s. 147 & Shillington 1989, s. 174). Hur många som dog i de krig som rasade i spåren av slavhandeln är omöjligt att ens uppskatta. Samtidigt var den allvarligaste konsekvensen kanske inte den tvångsmässiga förflyttningen av så många människor, utan snarare de ekonomiska och sociala följder som detta fick. Grunden för ekonomisk utveckling raserades kontinuerligt eftersom de mest hantverkskunniga och de starkaste ständigt var de som fördes bort (Davidson 1984, s. 147f). Än värre blev det av de olika krigen, den sociala oron och de europeiska varor som importerades och konkurrerade ut den inhemska produktionen. I detta avseende var slavhandeln att likna vid ett tidigt slags kolonialt utbyte.
Slavhandeln var oerhört inkomstbringande för de europeiska länder som ägnade sig åt den. Många stora förmögenheter skapades i framförallt England, något som delvis bidrog till framväxten av den industriella revolutionen (Davidson 1984, s. 138). I inledningen av 1800-talet kom dock slavhandelns ekonomi att vika av flera anledningar. Fallande sockerpriser till följd av konkurrens, högre priser på slavar och behovet av en avsättningsmarknad för de nya industriella produkterna var alla viktiga faktorer. Men den kanske viktigaste faktorn bakom slavhandelns avskaffande var den framväxande möjligheten att använda den afrikanska arbetskraften direkt i Afrika (Davidson 1984, s. 150 & Shillington 1989, s. 233). Men för att brittiska tillverkare och köpmän skulle kunna göra vinst på annan handel med Afrika, så var slavhandeln först tvungen att upphöra (Shillington 1989, s. 236). Detta ledde till att Storbrittanien 1806 förbjöd slavhandeln och inledde militär patrullering utanför Afrikas västkust för att förhindra och försvåra för andra nationer att fortsätta.
Att slavhandeln upphörde innebar dock inte att själva slaveriet omedelbart förkastades. Det kom istället att dröja närmare trettio år, till 1834, innan slaveri blev olagligt i de brittiska kolonierna. 1848 blev det även olagligt i de franska kolonierna , 1860 på Kuba, 1865 i södra USA och 1888 i Brasilien (Shillington 1989, s. 236). Slavhandeln flyttade på grund av den brittiska blockaden delvis också till Afrikas östkust och det skulle dröja ända till 1880 innan slavhandeln där hade upphört helt. Men då hade redan en annan europeisk aktivitet börjat ta fart på allvar – kolonialismen.
Kolonialismen, den andra stora europeiska katastrof som drabbade Afrika söder om Sahara, inleddes mellan 1870 och 1880 och då framförallt genom att man trängde allt djupare in i kontinenten från de kustnära områden man redan behärskade (Shillington 1989, s. 302). Trettio år senare var kapplöpningen över och endast en stat stod utan europeisk överhöghet – Abbesinien (nuvarande Etiopien). Det kom dock att dröja ända till år 1920 innan alla uppror var kvästa och det civila kolonialstyret hade tagit över i alla kolonier (Davidson 1984, s. 191).
Kolonialiseringen var ingen oblodig process. I många fall provocerade européerna fram krig med de olika lokala makthavarna för att sedan invadera och ta över deras territorium som ett ”försvar av de egna intressena” (Davidson 1984, s. 179f). I andra fall var det olika former av ultimatum som fick de afrikanska ledarna att ge upp makten (Davidson 1984, s. 188f). I båda fallen var det de nya maskingevären och kulsprutorna som kom att fälla avgörandet (Davidson 1984, s. 174 & Lindqvist 1992, s. 68ff).
Figur 2. Den europeiska kolonisationen av Afrika var i det stora hela slutförd 1914. På kartan ovan syns även de förändringar som skedde fram till 1930 till följd av första världskriget.
Det fanns starka ekonomiska skäl för Europa att kolonisera Afrika. Först av allt hade man förhoppningar om att finna stora rikedomar i form av diamanter, guld och mineraler i det inre av Afrika (Shillington 1989, s. 304f). Det rådde närmast diamantfeber i Kimberley i Sydafrika runt 1870 och nya mineralfyndigheter hade just gjorts i nuvarande Zimbabwe. För det andra hade man från framförallt Storbrittaniens sida börjat inse vikten av protektionism och garanterade avsättningsmarknader, nu när konkurrensen i Europa hade hårdnat. För det tredje började man allt mer se Afrika som en gigantisk framtida marknad där man ville garantera sin egen närvaro. Tidsandan, missionärerna och rasismen fyllde i de sista hålen i argumentationen.
Den koloniala ekonomin blev oerhört vinstgivande för de inblandade europeiska staterna och företagen. Det har beräknats att exempelvis gruvbrytningen i Afrika totalt hade en vinstmarginal på 50 %, d.v.s. hälften av exportvärdet gick direkt som vinst till de europeiska ägarna (Davidson 1984, s. 185). Den andra hälften av vinsten gick till löner som sedan betalades in som skatt eller för att köpa dyra europeiska industriprodukter. Genom att införa ”head-taxation”, d.v.s. en fast skattesumma för varje vuxen man, kunde de olika militära straffexpeditionerna och infrastruktursatsningarna betalas, samtidigt som afrikanerna tvingades till arbete på plantager och i gruvor för att få tag på pengar (Davidson 1984, s. 180f & Shillington 1989, s. 353). För att tjäna in till skatten i en typisk koloni var en afrikan tvungen att jobba minst en månad i en gruva eller två månader eller mer på ett plantage. Alltihop ägt av de olika europeiska kolonisatörerna.
För att behålla kontrollen över kolonierna och förhindra nya kostsamma uppror, så betonade européerna alla skillnader i kultur, dialekt, klädesdräkt och liknande mellan olika delar i kolonierna. Det som tidigare hade varit samhällen med en betydande uppblandning definierades nu som helt olika ”stammar”, och de många olika dialekterna definierades som helt skilda språk. Genom att på detta sätt så split och underblåsa motsättningar i de afrikanska samhällena ville man förhindra att olika grupper skulle samarbeta mot det koloniala styret. Alla de interna konflikter som tidigare handlat om lokala anspråk på politisk makt eller ekonomiska fördelar definierades nu om i termer av ”stamkrig” och etniska motsättningar. Det finns till och med de som hävdar att själva begreppet ”stam” uppfanns av de koloniala myndigheterna (Shillington 1989, s. 357).
De nya ”stammar” som på detta sätt skapades, bildade också basen i det koloniala styret. I varje stam utnämndes en ”hövding”, även i de folkgrupper där någon enskild ledare inte hade funnits tidigare, som fick ansvar för att se till att de koloniala myndigheternas direktiv följdes. Även inom själva den koloniala administrationen var det ofta afrikaner som fick agera mellanhänder mellan de europeiska administratörerna och den lokala befolkningen. Denna indirekta styrning krävde minimalt med europeisk personal och var därmed billig, men skapade också ett korrupt system av mellanhänder som utnyttjade sina nya maktbefogenheter och privilegier (Davidson 1984, s. 181). Detta fenomen, som i längden uppkommer i de flesta diktaturer, har tyvärr kommit att förbli bestående i många av de nya stater som sedan bildades i Afrika.
Kolonialismen innebar en katastrof för de afrikanska samhällena, långt mer än slavhandeln tidigare gjort. De gamla afrikanska samhällsstrukturerna slogs sönder och stora demografiska förändringar blev resultatet. Tvånget att arbeta för pengar skapade stora periodiska folkförflyttningar från den fattiga landsbygden till de rikare och europeiskt ägda zonerna där plantagerna och gruvorna låg. Landsbygdens samhällen undergrävdes snabbt när 30-60 procent av de arbetsföra männen i byarna kunde vara borta samtidigt (Davidson 1984, s. 200). I kombination med den industriella importen, som konkurrerade ut den lokala tillverkningen, och odlingen av exportgrödor, så formades de koloniala ekonomierna om från självständighet till absolut beroende av omvärlden och de europeiska moderländerna (Shillington 1989, s. 351 & 410). De afrikanska länderna blev råvaruexportörer och avsättningsmarknader för det som Europa och Amerika behövde eller ville sälja. Och det är detta koloniala ekonomiska mönster som har överlevt och till stor del skapat de oerhörda ekonomiska problem som det moderna Afrika söder om Sahara än idag kämpar med.
Det andra världskriget kom att ha en massiv inverkan på det koloniala Afrika. En stor mängd afrikaner värvades som soldater i detta ”frihetskrig”, ofta under förevändning att en seger skulle leda till avkolonisering (Davidson 1984, s. 219). Kolonierna avkrävdes också en stor ”krigsansträngning” för att ersätta den förlorade import som de europeiska moderländerna drabbades av. Den arbetsplikt och brist på mat som detta ledde till ute i byarna var drivande i den oerhört kraftiga urbanisering av Afrika som skedde från 1940 och framåt (Davidson 1984, s. 212ff).
Allt allvarligare ekonomiska kriser uppkom i kolonierna i samband med och efter andra världskriget. Samtidigt hade krigsansträngningarna försvagat de båda kolonialmakterna Storbrittanien och Frankrike, och den nya supermakten USA hade inget intresse av att stödja de koloniala maktambitionerna i Afrika. Ett starkt missnöje började ta fäste, samtidigt som de hemvändande afrikanska soldaterna förde med sig en ny nationalism och nya insikter i demokrati och frihet (Davidson 1984, s. 219). Situationen i kolonierna blev snart allt svårare i takt med att denna nya afrikanska nationalism bredde ut sig till allt större folkgrupper.
Som ett svar på detta fick några afrikanska kolonier lokalt självstyre under 1950-talet, bl.a. brittiska Ghana och de 14 franska territorierna (Davidson 1984, s. 222 & s. 226). På 60-talet kom en lång rad före detta kolonier att ta steget fullt ut och bli oberoende stater. Men samtidigt som vägen till frihet blev tämligen oblodig i de väst- och centralafrikanska kolonierna, där antalet vita bosättare var litet eller obefintligt, så uppstod stora konflikter i de kolonier där de inflyttade européerna var många (Davidson 1984, s. 229ff). I Afrika söder om Sahara uppkom regelrätta frihetskrig i exempelvis Sydafrika, Zimbabwe, Kenya och Moçambique. Krig som i vissa fall kom att spänna över mycket lång tid och orsaka mycket lidande och stora ekonomiska förluster, både för de afrikanska folken och för de kolonialmakter som envist försökte bita sig fast. Den territoriella kolonialismen var över, men försvann ändå inte helt förrän 1991, då de sista apartheid-lagarna i Sydafrika togs bort.
Men trots den nya friheten så kom många av de nya afrikanska staterna att följa i de gamla koloniernas spår, med maktstrukturerna och det ekonomiska beroendet från kolonialtiden bevarade. Och detta arv har också kommit att sätta sin klara och tydliga prägel på det moderna Afrika i form av krig, katastrofer och ekonomisk ruin.
Hela tiden som vi sätter oss in i vad Afrika inte är, är Afrika; medan vi efterlyser vår ordning, råder en annan ordning; medan döden i Afrika för femtioelfte gången dokumenteras, lever Afrika. Det vi söker finns inte, det som finns söker vi inte.
Anders Ehnmark (1993, s. 22)
Vår bild av det moderna Afrika är framförallt en bild av en kontinent fylld av krig, svält och katastrofer. I våra västliga media omnämns Afrika söder om Sahara sällan, och då det sker är det mestadels som skådeplats för diverse lösryckta kriser och konflikter. Än idag frammanar vi den hundraåriga bilden av den mörka och otillgängliga kontinenten, ett Afrika fullt av sjukdomar, svält och inbördeskrig.
Men i själva verket är krigen och katastroferna bara en del av Afrika, den del som vi vill se. Vi låtsas att Afrika är ett litet homogent land, istället för en stor och heterogen kontinent. Vi föreställer oss att svälten och krigen finns överallt, när de i själva verket är lokala eller regionala fenomen. Och vi tror att ansvaret för dagens situation helt är afrikanernas eget, istället för att se vår egen delaktighet.
När de afrikanska självständighetsivrarna fick makten över sina respektive länder under 60-talet, så var det en svår situation de ställdes inför. Nationerna var stora och onaturliga, statskassorna var tomma, de gamla samhällsstrukturerna var sönderslagna, städernas slumkvarter var på tillväxt och alla statliga tjänstemän var vana vid ett kolonialt system som ytterst syftade till utsugning. I de flesta länderna var antalet personer med universitetsutbildning eller kunskaper i statsförvaltning litet. I nuvarande Kongo-Kinshasa fanns exempelvis vid självständigheten 1960 endast 16 afrikaner med universitetsutbildning (Lundestad 1997, s. 280).
Självförtroendet hos de nya ledarna var dock på topp. Nästan samtliga hade varit med och kämpat mot kolonialismen, en kamp som hade varat i flera långa och svåra år. Misstroendet mot européerna och det som uppfattades som västerländskt eller icke-afrikanskt var också stort. De nya demokratiska konstitutionerna, som ofta utarbetades av kolonialmakterna innan de lämnade över makten, drabbades tyvärr i de flesta fallen av detta misstroende och ändrades strax efter de första fria valen (Ayittey 1992, s. 100). Enbart Botswana, Mauritius, Gambia och Senegal behöll i längden möjligheten för folket att avsätta sin regering i fria val (Ayittey 1992, s. 117), och i slutet av 1980-talet var det bara Botswana som hade behållit en obruten kedja av parlamentarisk demokrati med flera partier ända sedan självständigheten (Shillington 1989, s. 409).
De nya afrikanska ledarna gjorde också lite för att avlägsna det repressiva styret från kolonialtiden. Den koloniala administrationen behölls till stor del intakt och oppositionella krafter motarbetades eller fängslades, ofta i större utsträckning än vad kolonialmakterna tidigare hade gjort (Ayittey 1992, s. 101f). Avsaknaden av fria val och det repressiva förtrycket av oppositionella har begränsat möjligheterna till politisk förändring utan användning av våldsamma metoder. Från 1957 till 1990 har fler än 150 olika personer varit statsöverhuvud i något land i Afrika söder om Sahara, men bara 6 av dessa har frivilligt givit upp makten (Ayittey 1992, s. 118). Det repressiva styret och bristen på demokrati i många stater i Afrika söder om Sahara är en viktig bakomliggande faktor till många av de konflikter och inbördeskrig som brutit ut och fortfarande förekommer i flera av dessa länder.
Närmast samtliga av det fria Afrikas nya ledare satsade i samband med självständigheten på att snabbt modernisera och industrialisera sina respektive länder, ofta under inrådan från i-ländernas rådgivare. Detta vägval placerade snabbt städerna och deras invånare i centrum för politiken och man lät också städerna i hög utsträckning bestämma den politiska dagordningen. De knappa exportinkomsterna kom att spenderas på städernas behov, medan landsbygden och jordbruket åsidosattes (Davidson 1984, s. 261). Resultatet blev snabbt en statligt subventionerad import av europeiska industri- och jordbruksprodukter för konsumtion i städerna, medan landsbygden alltmer utarmades och ytterligare inriktades på exportjordbruk. I förlängningen ledde detta till allt djupare ekonomisk obalans, ökat beroende av omvärlden och fortsatt urbanisering.
Den nya afrikanska nationalismen som visat sig så effektiv i att snabbt kasta av sig kolonialmakternas styre blev dock snart ett hinder för utvecklingen av de afrikanska samhällena (Davidson 1984, s. 228). De koloniala enheter som förvandlades till afrikanska nationalstater hade skapats längs många onaturliga gränser och tog inga hänsyn till folkgrupper, språk, traditioner eller ens geografiska landmärken. Resultatet blev nationer som bestod av en blandning av många olika folkgrupper, samtidigt som flera stora folk delats mellan olika nationer. Det tog inte lång tid innan olika politiska krafter började utnyttja och underblåsa de skillnader och motsättningar som detta medförde, precis som kolonialmakterna tidigare hade gjort. Skillnaden denna gång var att den afrikanska nationalismen fick fäste bland många minoritetsgrupper, vilket gjorde motsättningarna svårare att hantera än tidigare.
Skillnaderna i kultur, språk och etnicitet innebar dock sällan i sig själva någon konflikt. Istället kom den ekonomiska diskrimineringen av landsbygden och olika regioner att spela en stor roll. Bristen på demokratiska processer och svårigheten att få gehör för oppositionella åsikter bidrog till att skärpa motsättningarna och skapa lokala frihets- och gerillarörelser. Resultaten har i många fall blivit interna konflikter och inbördeskrig, med Biafrakriget i Nigeria och massakrerna i Rwanda som två extrema exempel.
Det politiska klimatet i världen 1945-1989 gick inte obemärkt förbi i Afrika. Den kalla-krigs-politik som både USA och Sovjetunionen förde handlade till stora delar om att knyta så många stater som möjligt till sitt eget block. Samtidigt understödde man både gerillarörelser och regelrätta krig som riktade sig mot stater i det andra blocket. Bland de konflikter där detta militära stöd kom att få särskilt stor betydelse återfanns bl.a. kriget mellan Etiopien och Somalia och inbördeskriget i Angola.
De summor som supermakterna anslog för militärt bistånd till tredje världen var inte obetydliga och var i samma storleksordning som de summor som avsattes till vanligt bistånd. USA anslog 1984 exempelvis 6,2 miljarder dollar i militärhjälp och vapen till tredje världen, samtidigt som u-landsbiståndet samma år var 8,3 miljarder dollar (Davidson 1984, s. 267). Men även u-landsbiståndet användes för att knyta de olika mottagarländerna närmare till det egna blocket. Detta var ett starkt bidragande skäl till att en USA-stödd diktator som Mobutu i Zaïre (nuvarande Kongo-Kinshasa) kunde fortsätta att stoppa stora summor i egen ficka, trots att hans regim sedan länge var känd som en av Afrikas mest korrupta och inte visade minsta intresse att betala tillbaka de stora lån man hade tagit.
Resultatet för Afrikas del blev fler, längre och blodigare krig och konflikter. Gerillarörelser som inledde sin bana som minoritetsgrupperingar politiserades snabbt och mottog stöd från något av de båda blocken. För att förhindra gerillarörelsernas framfart och öka intäkterna till statskassorna valde även många av de afrikanska länderna att söka stöd hos någon av supermakterna, vilket fick till följd att den andra supermaktens stöd till motståndsrörelserna legitimerades och stärktes.
Många av de gerillarörelser som grundlades under det kalla kriget finns alltjämt kvar och verkar i sina respektive länder, även om de har blivit tvungna att söka sig nya inkomstkällor. Från att ha varit beroende av militärt bistånd, så har man idag övergått till att finansiera sig genom att bl.a. kontrollera olika slags råvaror, ta ”tullavgifter” på hjälp och bistånd, ägna sig åt plundring av kvarvarande lokalbefolkning, samt att ta gisslan (Kaldor 1999, s. 101ff). De ursprungliga politiska målen med kampen har allt mer kommit i skymundan för den kortsiktiga ekonomiska vinningen, och ett nytt slags lågintensivt inbördeskrig i gråzonen mellan grov brottslighet och regelrätt krig har uppkommit. Dagens situation i stora delar av Kongo-Kinshasa är bara ett av många exempel på hur olika gerillagrupper och reguljära trupper försörjer sig med hjälp av plundring och beskyddarverksamhet (se exempelvis Harden 2001).
Den moderna och globala världshandeln har i många avseenden kommit att spela dessa olika gerillarörelser i händerna. Afrika som kontinent är oerhört rikt på råvaror med bl.a. 50 % av världens guldförekomster, 90 % av fosfaterna, 40 % av allt platina, 8 % av världens oljereserver, samt 12 % av naturgasen (Ayittey 1992, s. 2). Tillgången till delar av dessa och andra råvaror kontrolleras idag av olika gerillarörelser, samtidigt som själva råvarorna handlas på en internationell marknad där priset och inte ursprunget är avgörande. Att spåra ursprunget hos många av dessa råvaror kan också vara oerhört svårt och tidskrävande, då de ofta säljs och hanteras genom flera led av uppköpare. Resultatet har blivit att många av dagens gerillarörelser helt kan finansiera sig genom att kontrollera, ”beskatta” eller ”beskydda” utvinnandet av de råvaror som finns i de områden man kontrollerar. UNITA:s kontroll av diamantproduktionen i Angola är bara ett av många exempel på en gerillarörelse som finansierar sig på detta sätt. Många västeuropeiska och amerikanska företag bidrar genom handel med dessa råvaror medvetet eller omedvetet till att instabiliteten i många regioner i Afrika söder om Sahara bibehålls.
I spåren av de många krigen i Afrika söder om Sahara har även flera stora svält- och naturkatastrofer inträffat. Särskilt många av de stora svältkatastroferna de senaste 20 åren har koncentrerats till länderna kring Afrikas horn – Eritrea, Etiopien, Somalia och Sudan. Det finns framförallt två orsaker till detta – dels har dessa länder varit indragna i långa och utdragna inbördeskrig, dels ligger de alla i det känsliga Sahelområdet på gränsen till Sahara.
De många krigen i Afrika har medfört stora mängder flyktingar och ofta extrema påfrestningar på naturresurserna i de områden dit dessa har tagit sin tillflykt. Nästan hälften – 6,7 miljoner – av världens totalt 14,5 miljoner flyktingar 1995 befann sig i Afrika och många av dessa har också förlorat sina möjligheter till självförsörjning (Kaldor 1999, s. 108). Krigen har också försvårat de internationella hjälpinsatserna i samband med svält- eller naturkatastrofer och har lett till att mycket katastrofbistånd kommit på avvägar eller ”beskattats” av de stridande parterna.
Det finns en vanligt spridd vanföreställning att svälten i Afrika är orsakad av överbefolkning. I själva verket är Afrika mindre tätbefolkat än både Asien och Europa, samtidigt som de flesta regioner i Afrika har stora naturrikedomar och goda möjligheter till ett framgångsrikt jordbruk. På grund av regional instabilitet i kombination med avfolkning av landsbygden är dock situationen i vissa fall trots detta ansträngd. Generellt sett är dock det problematiska med försörjningsläget i Afrika inte dagens situation, utan istället att produktionen inte ökar i samma takt som befolkningen.
Svälten i Afrika söder om Sahara är alltså till stor del en politiskt orsakad företeelse. Till en annan del är den en myt. Medan torkan skördar offer i ett land, så är skörden god i flera andra. Samtidigt som medias reportrar följer världens krig, katastrofer och olyckor, så bevakas inte de positiva och hoppingivande skeendena i andra delar av världen. Svälten finns, men till skillnad från fattigdomen så är den inte spridd över hela Afrika söder om Sahara.
Bredvid har svenskarna byggt den nya latrinen. Den är gjord som en mulltoa. Varje bås har två hål, varav ett stängs av med en sten. Medan man använder det ena facket öser man ur det andra, är tanken. Det är mycket fint gjort, närmast elegant, medan gamla muggen ser ut som en sönderfallande jordkällare.
En skolklass sjunger sången om självtilliten, varefter byordföranden förevisar anläggningen.
Renatus ursäktar sig för att den inte används. Den gamla latrinen är inte full än. De har inte öst ur den sedan 1954, och allt fungerar mycket bra och det vore synd att gå över till den svenska innan den amerikanska är full, vilket kan ta någon tid ännu, kanske mycket tid, men sen ska man omedelbart gå över till den svenska och köra med alternativa hål som svenskarna förklarat.
Anders Ehnmark (1993, s. 81)
Det talas ofta, förståeligt nog, om biståndets betydelse för Afrika. Den utvecklade världen lägger varje år ned oerhörda summor på bistånd, men ändå tycks de avsedda effekterna utebli. Istället för utveckling och framgång har man fått stagnation och misslyckanden. Istället för demokrati och frihet har despotism och förtryck bara fortsatt. Och istället för modernitet och välmående har korruption och kleptokrati institutionaliserats.
Varför har det blivit så? Varför har 40 år av västeuropeiskt, amerikanskt och japanskt stöd inte gett i det närmaste någon utdelning? Och varför vore ett Afrika utan bistånd idag mer otänkbart än 1960? Det är efter 40 år i högsta grad relevant att ifrågasätta biståndets effektivitet. De industriella satsningar som gjorts verkar inte ha gått vägen och av hållbara ekonomier, sociala framgångar och utveckling syns i det närmaste ingenting. Och när nu lånepengarna från Världsbanken och IMF sedan länge är borta finns bara skulderna kvar...
Den idé om utveckling som de flesta trodde på under 60- och början av 70-talet var den om den snabba industrialiseringen. Genom att snabbt bygga upp en egen tillverkningsindustri skulle Afrika komma ifatt Europa och USA. Efter självständigheten blev detta ofta den naturliga vägen till modernitet och framgång, den väg som nästan samtliga av det fria Afrikas nya ledare slog in på. Projekten drevs med biståndsarbetare från den industrialiserade världen och finansierades genom en kombination av gåvor och lån.
Den snabba industrialiseringen visade sig dock med tiden svår eller i det närmaste omöjlig. De afrikanska förhållandena var i de flesta fall så annorlunda jämfört med i biståndsgivarnas hemländer att många fabriker aldrig kom till användning eller aldrig nådde sin fulla kapacitet. Den tekniska kompetensen för att driva fabrikerna saknades i de afrikanska länderna och när de utländska biståndsarbetarna åkte hem gick produktionen snabbt utför. Reservdelar var tvungna att beställas från Europa eller USA, med långa driftsstopp i väntan på leverans som följd. Råvaruförsörjningen, slutligen, fungerade dåligt eftersom ländernas infrastruktur var otillförlitlig och otillräcklig. De industrier som ändå fungerade blev sällan konkurrenskraftiga med den betydligt modernare och effektivare industrin i de flesta i-länder.
Man kan fråga sig om inte många dessa problem hade kunnat förutses redan innan de storslagna projekten startades. Och varför fortgick dessa storstilade industriella satsningar så länge, trots att misslyckandena började bli uppenbara? Svaren står till stor del att finna i två faktorer – de inblandade politikernas olika bevekelsegrunder och en orealistisk utvecklingsoptimism. I västvärlden var det primära politiska intresset att stödja sin egen industri i samband med biståndsgivandet, som ett slags dolt statsbidrag. De olika u-ländernas ledare var mestadels intresserade av stora prestigeprojekt – delvis för att kunna visa på handlingskraft i det egna landet och gentemot grannländer, men delvis också på grund av en orealistisk tro på möjligheten att snabbt lämna jordbrukssamhället bakom sig.
Kostnadsramarna för biståndet var dock klart begränsade, vilket för det mesta omöjliggjorde stora satsningar på moderna fabriker i u-länderna. Istället blev resultatet av denna intressekonflikt en kompromiss – föråldrad teknik köptes upp från företag i biståndsgivarens hemland och flyttades sedan till biståndsmottagaren. Detta hade den utmärkta sidoeffekten att biståndsgivarens industrier kunde förnyas, samtidigt som biståndsmottagarna fick sina stora prestigeprojekt.
I takt med industrier monterades upp i de afrikanska länderna, så ökade också dessas behov av energi. Länderna blev i ökande omfattning beroende av olja till både transporter och elproduktion, delvis på grund av bristen på andra praktiska alternativ. Först efter den första oljekrisen 1973 blev problemen med oljeberoendet uppenbart för alla.
När oljepriserna plötsligt steg kraftigt på världsmarknaden, blev effekterna och åtgärderna dramatiska i de flesta industrialiserade länderna. I de länder som just hade påbörjat sin industrialisering och som saknade medel för att betala de ökande oljepriserna blev dock effekterna än större. Flera länder i Afrika söder om Sahara kunde inte längre betala oljeimporten ens med de sammanlagda inkomsterna från jordbruket och industrin. Allt mer biståndsmedel flyttades över till att betala för oljeimporten, men i många fall krävdes ändå lån för att täcka de växande budgetunderskotten.
De stora oljeintäkterna till OPEC-länderna ledde samtidigt till att det vid denna tid fanns mängder av billiga krediter på världsmarknaden. De stora oljepengarna placerades hos banker och finansinstitut som i sin tur lånade pengarna vidare till alla de länder vars budgetunderskott krävde finansiering. Många länder i Västeuropa skapade grunden till sina statsskulder under denna tid och detsamma skedde i många afrikanska länder. Lånen blev snabbt också ett sätt att enkelt finansiera andra reformer och projekt, vilket ledde till att skuldbördan växte allt snabbare.
När räntorna på 80-talet började stiga på världsmarknaden blev effekterna av oljekrisen uppenbara. Räntorna på u-ländernas lån växte sig plötsligt större än BNP och flera länder tvingades till nya lån för att kunna betala räntorna och amorteringarna till de gamla. Andra länder blev beroende av ekonomiskt bistånd för täcka hålen i statsfinanserna och det blev uppenbart att många länder i Afrika söder om Sahara aldrig skulle kunna betala tillbaka de lån som man tagit. Skuldkrisen var ett faktum.
Skuldkrisen innebar för många av världens fattigaste länder att det tidiga biståndets positiva kassainflöde vändes till sin motsats. Istället för att ha ett nettoinflöde av pengar tack vare utlandets ekonomiska stöd, så fick man ett nettoutflöde i form av ränteutgifter. Det minskade ekonomiska biståndet under 90-talet, till följd av ekonomiska kriser i den industrialiserade världen, har ytterligare spätt på denna effekt, trots att man samtidigt har försökt sanera u-ländernas ekonomier.
Många kritiker menar idag att skuldkrisen helt eller delvis hade kunnat undvikas genom en mer restriktiv kreditgivning. Under 70- och 80-talen gavs exempelvis ett flertal stora och mycket tveksamma krediter till omstridda och korrupta diktatorer. Dessa har sedan använt pengarna för att finansiera den egna förtryckarapparaten, de olika krig man varit inblandad i eller det egna lyxlivet. Efter diktatorernas avsättande har ofta bara skulderna funnits kvar att betala.
I skuggan av skuldkrisen har de två Bretton Woods-institutionerna – Världsbanken och IMF – allt mer kommit att spela en aktiv roll i u-ländernas ekonomiska politik. Under 80- och 90-talen har IMF och Världsbanken tagit över flera privata lån till afrikanska stater för att hålla enskilda investerare skadeslösa. Genom att samla de största krediterna och genom det faktum att i det närmaste alla nya lån idag går genom IMF, så har dessa båda institutioners makt över u-länderna stärkts avsevärt. Flera biståndsgivare kräver idag också avtal mellan IMF och mottagarlandet som villkor för att överhuvudtaget ge bistånd.
Den medicin som IMF har ordinerat sina låntagare från 80-talet och framåt har gått under namnet strukturomvandling. Detta är ett samlingsnamn på en mängd reformprogram som syftat till att reformera de samhälleliga och ekonomiska strukturerna i landet, för att på så sätt stabilisera statsbudgeten och möjliggöra en återbetalning av utlandsskulderna. I teorin ska dessa reformprogram vara anpassade efter varje lands speciella förutsättningar och möjligheter, men i praktiken har de kommit att se i princip likadana ut överallt i världen. De huvudsakliga dragen har alltid varit kraftiga nedskärningar i statsbudgeten kombinerat med skattesänkningar och privatiseringar.
Idag framstår strukturomvandlingsprogrammen överlag som misslyckanden. De ekonomier som skulle stärkas har överlag försvagats, vilket har många förklaringar. En av dessa är att många u-länder endast genomfört reformerna mycket motvilligt, med halvhjärtade budgetsaneringar och uteblivna privatiseringar som följd. Men även i de länder som valt att följa IMF:s och Världsbankens råd till punkt och pricka kan man idag konstatera att detta inte varit den framgång man hoppats på. De stora problemen med fattigdom i många afrikanska länder har fördjupats av de kraftiga statliga nedskärningarna och i flera fall har resultatet av den mindre expansiva budgetpolitiken blivit en djupare recession. De ensidiga uppmaningarna till exportjordbruk har i flera fall också skapat ett alltför stort utbud av vissa jordbruksprodukter på världsmarknaden, vilket bidragit till att priserna fallit. IMF och Världsbanken erkänner idag själva öppet att strukturomvandlingsprogrammen inte varit så framgångsrika som tidigare utlovats. Många kritiker, där bl.a. Världsbankens förre chefsekonom Joseph Stiglitz återfinns, har också varit snabba att peka på de många brister som dessa program haft (se Stiglitz 2000).
Den ekonomiska kris som många av de afrikanska länderna söder om Sahara idag genomlider kan till stor del förklaras med nedgången inom jordbruksexporten (Larsson 1997, s. 63f). Afrikas handel med omvärlden har stadigt sjunkit både procentuellt och i volym. Mellan 1980 och 1988 sjönk Afrikas andel av världshandeln från 2,5 procent till 1 procent. Starkt bidragande till detta är den politik man fört där stora resurser överförts från jordbruket till andra sektorer, bl.a. genom upprätthållandet av övervärderade valutor.
Viktigt att poängtera i detta sammanhang är att de före detta kolonialmakterna och deras rådgivare till stora delar har stött denna ekonomiska politik. De stora satsningarna på industrialisering och exportjordbruk är än idag hörnstenar i IMF:s och Världsbankens utvecklingsprogram för länderna i den tredje världen. Avlägsnandet av u-ländernas tullar och andra handelshinder har även de bidragit till att de lokala jordbruken utsatts för hård konkurrens från subventionerade jordbruksöverskott från i-länderna. I det stora hela har också i-länderna behållit sina höga tullmurar för att skydda sitt eget jordbruk från u-ländernas konkurrens.
Trots västvärldens många försök att genom bistånd förbättra situationen i de fattigare delarna av världen, så har man alltså samtidigt bidragit till att fördjupa krisen steg för steg. Det tidiga biståndet ledde till oljeberoendet, vilket resulterade i skuldkrisen och därefter i de kraftiga neddragningar av den offentliga servicen som skett inom ramen för strukturomvandlingsprogrammen. Förvägrandet av rättvisa handelsvillkor har samtidigt minskat de betydelsefulla inkomster som det exportinriktade jordbruket bidragit med.
Skälen till biståndets relativa misslyckande i Afrika söder om Sahara är antagligen flera. Det historiska misstag man gjorde då biståndet till Afrika på 60-talet utformades efter Marshall-hjälpens modell, d.v.s. på samma sätt som USA:s återuppbyggnadsstöd till Europa efter andra världskriget, baserades delvis på en bristande förståelse för de afrikanska kulturernas särart och en missbedömning när det gällde de relevanta skillnaderna mellan Afrika och Europa (Thorén 1997, s. 57f). Men skillnaderna mellan det sönderbombade Europa och 60-talets Afrika var stora och grundläggande, och det som fattades i de afrikanska länderna var mer än bara kapital.
Den kanske viktigaste faktorn bakom biståndets misslyckande i Afrika söder om Sahara är bristen på grundläggande samhälleliga institutioner. Ett fungerande rättsväsende, okorrumperade myndigheter, legitima politiker, lokala banker, trygga familjestrukturer och ett bra utbildningssystem är bara några av de institutioner som saknas i många afrikanska länder. Modern ekonomisk forskning betonar idag vikten av fungerande samhälleliga institutioner för att utveckling ska vara möjlig (Thorén 1997, s. 11 & 81). Stabila institutioner skapar trygghet i samhället och ger säkerhet till annars riskfyllda privata investeringar.
I brist på de här typerna av institutioner, så hämmas all form av utveckling. Ekonomin stannar vid byteshandel, ny teknik utvecklas inte och får ingen spridning, nya företag skapas och expanderar inte, etc. I Afrika söder om Sahara har bristen på institutioner skapat en grundläggande otrygghet. Valutorna är svaga och faller plötsligt, korruptionen är utbredd bland myndigheterna, och privatekonomin hanteras genom ömsesidiga åtaganden i ett slags samhörighetsekonomi (Thorén 1997, s. 132). Biståndet har alltför sällan tagit dessa problem på allvar, utan har mer tenderat att bortse ifrån dem eller räkna med att de skulle lösa sig själva.
En annan faktor, delvis sammanhängande med den förra, är korruptionen och byråkratin i många afrikanska länder. De afrikanska statsapparaterna är ofta stora och överdimensionerade med tanke på deras oerhört mycket mindre ekonomi. Dessa stora statsapparater blir snabbt offer för korruption och byråkrati, vilket drabbar både det egna landets företagare och biståndsprojekten. Samtidigt har många biståndsprojekt arbetat genom dessa statsapparater, istället för att stödja den informella sektorn eller de små företagarna där motivationen och förändringspotentialen finns (Thorén 1997, s. 59).
En tredje faktor bakom biståndets misslyckande är bristen på lokal inblandning och möjlighet att påverka. Många stora projekt har drivits genom kontakter på regerings- och myndighetsnivå, vilket ofta försvårar för människorna i de berörda områdena att påverka innehållet i biståndsprogrammen. Genom att inte lokala näringsidkare deltar så förbises också en stor potential för tillväxt i mottagarländerna.
Övriga viktiga faktorer är bland andra bristen på utbildad arbetskraft, svårigheterna med att direkt överföra modern teknik och avsaknaden av fungerande infrastruktur. Tekniken behöver ofta förenklas och anpassas efter mottagarlandets förhållanden och bör helst också tillverkas lokalt för att ge maximal ekonomisk tillväxt i mottagarlandet. Idag är det istället vanligt att stora delar av upphandlingen sker i givarlandet, något som kallas för återflöde. SIDA, svenska statens biståndsorgan, uppskattar exempelvis att ungefär 50-60 procent av biståndsmedlen blir kvar i Sverige som ett resultat av inköp, upphandlingar och administration.
De senaste åren har medvetenheten om biståndets problem blivit allt större och flera biståndsgivare arbetar idag på att åtgärda problemen. SIDA betonar idag exempelvis att biståndsprojekt måste drivas i samarbete med mottagare, istället för att sättas samman i givarlandet. Vad dessa förändringar konkret kommer att resultera i är dock ännu oklart, men risken är att de alltför mycket handlar om terminologi istället för innehåll.
De positiva effekter som biståndet haft i Afrika söder om Sahara är ingalunda tydliga eller klara. De afrikanska ländernas ekonomi är trassligare och mer omvärldsberoende idag än för 40 år sedan. Den totala skuldbördan är mångdubbelt högre samtidigt som BNP inte har stigit på samma sätt. Trots bistånd, skuldsaneringar och strukturomvandlingsprogram så befinner sig Afrika söder om Sahara idag i ett mer kritiskt läge än när självständigheten trädde in.
Afrika tycks bortom allt hopp. Sedan de afrikanska staterna uppnådde sin självständighet på 60-talet, så har vägen kantats av misslyckanden, korruption och krig som förött statsbudgetar och sugit åt sig av biståndspengar. Men om skuldbördan bara ökar, vad ska då lånen betalas med? Om krigen och katastroferna blir till en ond cirkel, vad bryter man då ned den med? Och om dagens bistånd inte är svaret, vad är då lösningen?
Det kan vara en fördel att inte gå med på en teknisk landvinning, hur revolutionerande den än är, om den leder till mer och tråkigare arbete. Arkeologerna var länge förbryllade över att jägar- och samlarkulturer i Östafrika levde kvar sida vid sida med jordbruket långt sedan detta uppfunnits, och inte tycktes ta intryck av att ett historiskt framsteg gjorts. De lever för övrigt på samma sätt idag.
När arkeologerna satte sig närmare in i saken upptäckte de att jägarna inte hade det så dåligt ändå: deras arbetsvecka var kanske tio timmar, de hade mycket tid för familjen, för kultur, de levde ett fritt, filosoferande liv, med ett kortvarigt arbete på mycket hög intellektuell nivå och därför stimulerande, och därefter en ocean av tid för reflexion. Ett lejonliv, som de inte ville byta bort mot att påta i jorden.
Anders Ehnmark (1993, s. 83-84)
När de afrikanska staterna söder om Sahara blev självständiga var målet självklart. Länderna skulle industrialiseras och folken skulle i förlängningen åtnjuta samma höga levnadsstandard som i USA eller i de europeiska länderna. Idag är dock detta mål inte lika självklart längre. Den resurskrävande och miljöförstörande livsstil som är rådande i de industrialiserade delarna av världen är i grunden ohållbar och många av de råvaror som konsumeras skulle inte räcka till alla jordens innevånare.
Samtidigt är dagens ekonomiska ojämlikhet mellan i- och u-länder oacceptabel ur ett rättviseperspektiv. De afrikanska samhällena måste förändras ekonomiskt och samhälleligt om de ska ha något hopp om att kunna lämna det koloniala arvet och fattigdomen bakom sig. Det tycks krävas en ny utvecklingspolitik, ett nytt slags bistånd. Ett bistånd grundat på utveckling på u-ländernas egna villkor.
Att industrialisera Afrika och de fattiga delarna av Asien vore oförsvarligt sett ett globalt ekologiskt perspektiv. En global resursförbrukning per capita i nivå med USA:s skulle på kort tid kunna resultera i en global ekologisk kollaps. Den globala uppvärmningen skulle accelereras, oljereserverna skulle tömmas snabbare, avskogningen skulle bli mer omfattande, etc. Ekologiska rubbningar har också visat sig slå allra hårdast mot fattiga länder, framförallt eftersom dessa saknar de ekonomiska resurserna för att möta problemen.
För de fattiga länderna i Afrika är det därför i deras eget intresse att inte inleda ett resursslöseri likt det som pågår i i-länderna. Istället måste den afrikanska utvecklingen ta sikte på ett annat slags samhälle, ett hållbart samhälle samhälle bortom industrialiseringen. Ett samhälle där varje individ förbrukar betydligt mindre resurser än i dagens industrialiserade värld, men samtidigt tillhandahåller bättre levnadsförhållanden än dagens Afrika. Ett samhälle där kretsloppen är slutna och miljöbelastningen är anpassad efter vad naturen klarar av.
Samtidigt är frågorna kring den hållbara utvecklingen fortfarande många. Det ekologiskt hållbara samhället är på sätt och vis fortfarande en utopi, en tankekonstruktion som ännu aldrig förverkligats i ett post-industriellt samhälle. I västvärlden har det visat sig politiskt omöjligt att genomdriva alltför omfattande ekologiska omställningar, och mycket talar för att sådana inte kommer att genomföras förrän de är ekologiskt tvingande. Det är inte heller på något sätt klart hur ekonomisk, teknisk och politisk utveckling ska kunna ske utan att först passera igenom ett resursslukande och miljöförstörande stadium.
De afrikanska ekonomierna är och kommer med all sannolikhet att fortsätta vara baserade på jordbruk länge än. En av de allra viktigaste komponenterna för att påskynda det moderna Afrikas utveckling och bryta beroendet av omvärlden måste därmed vara att skapa ett hållbart och fungerade jordbruk. Idag kan flera afrikanska länder inte längre försörja sin befolkning med mat, mestadels beroende på att jordbruket är inställt på odling av exportgrödor. Samtidigt har jordbruksproduktionen inte ökat i samma takt som befolkningen, vilket kan förklaras av flera samverkande faktorer.
En av de viktigaste faktorerna bakom jordbrukets problem i Afrika söder om Sahara är bristen på trygghet, möjligheter och utbildning på landsbygden. De afrikanska regeringarna har ofta negligerat böndernas och landsbygdens behov, till förmån för städerna och de moderna industrierna. Urbanisering, kvarvarande gammalmodiga jordbruksmetoder och dåligt fördelade och utnyttjade markytor har blivit resultatet. Konkurrensen med västvärldens prisdumpade jordbruksöverskott är en faktor som ytterligare bidrar till utarmningen av landsbygden.
Flera olika åtgärder måste till för att möjliggöra en förnyelse av det afrikanska jordbruket. Många länder är i behov av jordreformer för att fördela ägandet av marken på ett mer rättvist och produktivt sätt. Olika slags utbildningsinsatser på landsbygden är också otroligt viktiga, framförallt för att utbilda de många kvinnor som till stor del sköter själva jordbruket. Västvärldens tullmurar mot afrikanska jordbruksprodukter måste också avlägsnas, samtidigt som de afrikanska länderna måste tillåtas använda ett visst mått av importtullar som försvar mot världsmarknadens prisdumpade jordbruksöverskott.
Biståndet spelar i många avseenden i denna fråga endast en underordnad roll. Likvärdiga möjligheter till frihandel på världsmarknaden är långt viktigare än bistånd, samtidigt som detta i sig själv inte löser alla problem. Biståndets roll för jordbruket bör huvudsakligen vara att stödja olika utbildningssatsningar och ekologiska omställningsprocesser. Lokala och småskaliga projekt med ekologiska förtecken bör vara normen för de jordbruksprojekt som beviljas bistånd, men biståndsgivare bör framförallt syssla med kunskapsöverföring och utbildning.
I de regioner av Afrika där våldsamma konflikter eller regelrätta krig förekommer är situationen långt mer komplicerad. Att bygga upp ett fungerande och stabilt samhälle från en fullständigt destabiliserad situation är knappast möjligt utan polisiära eller militära ingripanden. De zoner av civilisation som finns kvar och uppkommer måste skyddas mot de olika gerilla- och arméband som drar omkring likt stråtrövare. För att en uppbyggnadsprocess överhuvudtaget ska vara meningsfull i dessa områden krävs alltså något slags militärpolisiärt ingripande för att stödja andra insatser.
Situationen i de destabiliserade områdena är dock inte omöjlig, utan kan ofta angripas genom en kombination av åtgärder. Garanterandet av säkra fristäder och områden, insamling av vapen, olika former av ekonomiska- och handelsmässiga embargon mot gerillarörelser, samt möjligheter till annan utkomst än brottslighet är viktiga åtgärder som tillsammans kan ge resultat (jfr. Kaldor 1999). I destabiliserade områden är det också viktigt att hantera katastrofbistånd med noggrannhet. Om gerillaorganisationer tillåts att ”beskatta” bistånd eller förnödenheter, så innebär detta att deras möjligheter att förlänga konflikten ökar. Nödhjälpen får inte heller spridas i alltför vida områden, då den i så fall utgör ett hot mot det näraliggande jordbruket och därmed riskerar att ytterligare destabilisera situationen. I möjligaste mån bör katastrofbistånd också upphandlas regionalt eller lokalt för att motverka dessa spridningseffekter samt för att ha en stabiliserande och ekonomiskt gynnsam verkan.
Få samlade och allvarligt menade försök har gjorts för att angripa de afrikanska konflikterna ur detta perspektiv. Konflikterna har alltför ofta behandlats som om de vore regelrätta krig, när de i själva verket lika mycket handlar om grov brottslighet och anarki. Tillsammans med de långdragna förhandlingar med ledare som saknar reell makt att påverka situationen, så bör man också arbeta för konkreta polisiära ingripanden för att skapa säkra fristäder för de människor som trots allt bor kvar i konfliktområdet. De utomstående poliser eller miltärer som detta kräver måste också ha tillräckliga ekonomiska medel för att klara sitt eget uppehälle samt tillräckliga resurser för att kunna försvara området. Situationer som den i Sierra Leone, där dåligt utrustade FN-trupper inte kunnat finansiera sitt eget uppehälle, får överhuvudtaget inte uppkomma.
En viktig punkt för att skapa ett modernt och utvecklat Afrika är också att möjliggöra en demokratisk och frihetlig utveckling. Flera afrikanska stater saknar grundläggande fri- och rättigheter, som exempelvis åsikts- och religionsfrihet, och övertrampen mot de mänskliga rättigheterna har varit många söder om Sahara. Avsaknaden av demokrati, yttrandefrihet och andra möjligheter att påverka har också bidragit till många av de krig och konflikter som pågår. Stora, korrumperade och överbyråkratiserade statsapparater som hindrar lokal utveckling och företagsamhet är också ett resultat av ett allför statiskt och enahanda styre utan demokratisk insyn.
Den grundläggande bristen på fungerande samhälleliga institutioner hänger också till stor del samman med demokratiunderskottet. Fungerande rättsapparater och politiskt oberoende myndighetsutövning är något som de allra flesta länder i Afrika söder om Sahara aldrig har haft. Det saknas fasta och rättvisa spelregler i många av de afrikanska samhällena, något som ofta underbyggs av att de olika regimerna saknar legalitet. De korrumperade myndigheterna och det genompolitiserade samhällslivet måste förändras om det ska vara möjligt att driva företag i dessa länder.
Bristen på demokrati och institutioner kan korrigeras på ett flertal sätt. Först och främst måste de olika ländernas konstitutioner skrivas om efter demokratisk modell med maktdelning och fria val. I samband med detta måste även rättssystemen och rättapparaterna stärkas och göras politiskt oberoende. Landets medborgare måste garanteras trygga ekonomiska spelregler genom möjlighet till rättslig prövning av myndighetsbeslut och enskildas handlingar. Slutligen måste oberoende och lokala organisationer byggas upp, bland annat banker, folkrörelser, skolor, m.m. Organisationer liknande exempelvis Naam-rörelsen i Burkina Faso bör uppmuntras och spridas till fler afrikanska länder.
Den industrialiserade världens medverkan och påtryckningar är kritiska för att en demokratisk utveckling ska kunna komma till stånd i Afrika söder om Sahara. Demokratiska fri- och rättigheter måste vara ett villkor för att överhuvudtaget få ta emot vissa typer av bistånd, som exempelvis skuldavskrivningar. Biståndsgivarna måste också satsa mer på kunskapsöverföring inom områden som organisationsutveckling, demokrati, polisarbete och juridik, istället för mer direkta ekonomiska stödinsatser. En viktig komponent i detta bistånd är också medverkandet av lokala organisationer i både givar- och mottagarlandet, för att få en så bred kunskaps- och erfarenhetsöverföring som möjligt. Utbildning, kunskapsspridning och erfarenhetsutbyten är överhuvudtaget verksamheter som till alltför liten grad betonats i samband med bistånd.
Den tekniska utvecklingen i u-länderna har i många avseenden varit oerhört långsam de senaste decennierna. Biståndet har ofta inriktats på att importera västvärldens moderna teknik till fabriker och liknande, samtidigt som landsbygdens villkor ofta inte berörts överhuvudtaget. Denna tekniköverföring har generellt sett inte fungerat eftersom de afrikanska förhållandena varit så annorlunda. Istället måste en lyckad teknisk utveckling i Afrika söder om Sahara baseras på enkla, stegvisa, lokalt förankrade och ekologiskt hållbara alternativ.
Denna typ av teknik benämns vanligtvis med sin engelska förkortning – AT (Appropriate Technology) – och flera internationella organisationer arbetar aktivt med att dokumentera framgångsrika exempel på denna. I många fall handlar det om förbättringar av redan existerande redskap eller metoder, i andra fall om innovationer som varit inte nått den spridning de förtjänat. I biståndets satsningar har AT dock ännu inte haft någon framskjuten position och de organisationer som arbetar med denna teknik har inte fått det ekonomiska och politiska stöd som skulle behövts för att kunna påverka Afrikas utveckling annat än marginellt. Generellt har biståndet varit alltför inriktat på storskaliga lösningar, istället för att se möjligheterna i små lokalt förankrade projekt.
En viktig faktor för att uppmuntra lokala investeringar och därmed lokal teknikutveckling och företagsamhet är också möjligheten till små lån. Det riskkapital som behövs till detta skulle kunna tillhandahållas av sparbanker eller andra finansiella institutioner. I en rapport från Svenska sparbanksföreningen (refererad i Thorén 1997, s. 46) visar man att det går att organisera sparande även i fattiga länder. Sparkvoten i dessa länder har stigit under hela efterkrigstiden och ligger nu på omkring 20 procent, d.v.s. ungefär i nivå med den industrialiserade världen. En stor fördel med just sparbanker till skillnad från andra bankformer eller finansinstitut är att de är lokala och icke-vinstdrivande, vilket resulterar i näraliggande investeringar samtidigt som det ger spararna makten över sina pengar och vad de investeras i. Ett system med lokala sparbanker eller andra institutioner med liknande funktion skulle kunna bygga upp många u-länder underifrån med lokal företagsamhet, samtidigt som de skulle kunna ge säkerhet åt de sparade pengarna.
Afrika söder om Sahara har otvetydigt en stor mängd problem och utmaningar att ta itu med på 2000-talet. Och de enkla och trovärdiga lösningarna tycks i det stora hela lysa med sin frånvaro. Det finns ingen standardmedicin mot underutveckling och fattigdom. Det går inte att lösa alla konflikter och kriser på en gång. Och det finns ingen snabb väg till ekonomisk framgång.
Ändå finns det hopp och möjligheter. Modern forskning pekar på flera viktiga faktorer för att utveckling ska komma till stånd, faktorer som hitintills mestadels ignorerats av staterna i det moderna Afrika och deras biståndsgivare. Det finns ekonomiska teorier som skulle kunna förklara varför ingen utveckling har skett. Det finns enklare, lokalt förankrad och ekologiskt hållbar teknik som skulle kunna tillverkas där den ska användas. Och det finns handelspolitiska hinder som skulle kunna avlägsnas och möjliggöra konkurrens på lika villkor.
Det finns skäl att förändra biståndet för att ta tillvara på dessa nya idéer. Och det finns också skäl att omvärdera vår syn på Afrika och den tredje världen i stort. ”Det mörka Afrika” finns inte och har aldrig någonsin funnits. Svälten, krigen och misären finns däremot och är till stora delar en följd av de djupgående ärr som de europeiska kolonialmakterna lämnade efter sig. Vi ser inte Afrikas mångfald. Vi ser inte de många och varierade afrikanska kulturerna. Och vi ser inte vår egen fortsatta exploatering och exkludering av denna den fattigaste kontinenten i världen.
Det är dags för ett nytt bistånd. Det är dags för en ny syn på Afrika. Och det dags att ta itu med en av de största orättvisorna i vår tid.
Ayittey, George B. N. (1992); Africa Betrayed, St. Martin’s Press, New York
Davidson, Basil (1984); Afrika – en kontinents historia, Orig. titel ”The Story of Africa”, övers. Gun Ahnlund, Jan Ahnlund och Gunnar Rydström, Bonnier Fakta Bokförlag, Stockholm
Ehnmark, Anders (1993); Resan till Kilimanjaro, Norstedts förlag, Stockholm
Harden, Blaine (2001); A Black Mud From Africa Helps Power the New Economy, The New York Times 12/8-2001, New York, http://www.nytimes.com/2001/08/12/magazine/12COLTAN.html, senast besökt 26/9-2001
Kaldor, Mary (1999); New and Old Wars – Organized Violence in a Global Era, Polity Press, Cambridge
Larsson, Karl Anders (1997); ”Skuldkris – strukturanpassning – bistånd”, ur Bistånd på utvecklingens villkor, red. Lennard Wohlgemuth, Nordiska Afrikainstitutet, Stockholm
Lindqvist, Sven (1992); Utrota varenda jävel, Albert Bonniers Förlag, Stockholm
Lundestad, Geir (1997); Öst, väst, nord, syd – Huvuddrag i internationell politik 1945-1995, övers. Gunnar Sandin, 3:e upplagan, Studentlitteratur, Lund
Stiglitz, Joseph (2000); IMF underminerar demokratin, övers. Moa Matthis, Dagens Nyheter 19/4-2000, Stockholm
Shillington, Kevin (1989); History of Africa, Macmillan Publishers, London
Thorén, Bengt (1997); Det dubbla sveket – ett ekologiskt perspektiv på internationellt bistånd, Bokförlaget Ad Astra, Helsingborg