Högst tillfälliga länkar
Högst tillfälliga länkar
Foto: Staffan Romberger
Jag hade just kommit tillbaka till KTH efter ett år i Madrid. Fylld med upplevelser, den stora kärleken och en massa nya krafter. Solbrännan hade väl börjat blekna, men erfarenheterna fanns kvar.
På tisdagarna och torsdagarna åt jag lunch med Borja och Pablo från Barcelona, bara för att hålla spanskan vid liv, och på helgerna skrev jag brev till Marielle.
När jag kom hem trodde jag kanske att jag skulle uträtta stordåd och bli klar med de sista studierna. Sen kom livet och Röda Korset och krävde sin uppmärksamhet. Och jag fastnade väl lite i det där. Tog flera månader innan jag insåg att var tvungen att återvända till Madrid.
Jag hade några föränderliga år bakom mig – både till utseende och tankesätt. Håret hade blivit några decimeter längre och jag hade fått en förkärlek för gula jeans. Vännerna från förr kunde gå förbi mig på gatan utan att känna igen mig, precis som om man aldrig hade känt varandra. En aning underligt, men samtidigt mitt stora bevis på förändring.
Och kanske har jag alltid strävat efter förändringen. Efter att bli någon annan, växa, utvecklas... Precis som om ett liv skulle vara fyllt med födslar.
Och man kommer aldrig till slutet. För varje stor förändring blir till slut bara början på något nytt. Något man väntat länge på, som förberett så länge, och som sedan bara händer.
Man ska tydligen inte tro att man kan styra sitt liv.