Att vara svensk

Av Per Cederberg

Vad är det att vara svensk? Att man inte är för ljus eller för mörk? Att man är lång och har blont hår och blåa ögon? Att man är ganska lagom?

Jag är svensk. Det kan man faktiskt se på mig. Min vän Linus är svensk och Charlotta med. Kungen, Leif ”Loket” Olsson och Ulf Lundell är svenska så att det märks och Roxette kommer ifrån Sverige. Olof Palme var svensk innan han blev skjuten, nu vet jag inte. Christer Pettersson är väl också svensk, tyvärr...

Men det finns också sådana som liksom är svenskar på distans. Som Beatles till exempel. Ett gäng härliga, trevliga och duktiga killar. Svenskar alltså. Och Bill Clinton är ju också svensk, fastän han ibland kan verka lite udda. Och Spice Girls, John Travolta, Prinsessan Diana och Ludmila Engqvist är alla så himla bra att de bara måste vara svenska. Till och med Nelson Mandela är svensk. Han är ju så rättvis och helylle.

Men Ali, som jobbar på närlivs här nere, han är inte svensk. Det spelar ingen roll att han kan tala svenska nästan lika bra som jag, spelar ingen roll att han är aldrig så trevlig. Han är alldeles för svart och så bor han alldeles för nära oss riktiga svenskar. Han borde åka tillbaka till sitt hemland.

Och det är ju så att det enda viktiga i världen, de enda bra människorna, de är svenskar allihopa. Varenda en av dem. Men vad ska vi göra med de övriga?

Augusti 1997