Högst tillfälliga länkar
Högst tillfälliga länkar
Jag läste en bok för några dagar sedan. Den var skriven av Ebba Sörbom eller Ruzica Schreiber, som hon en gång hette i den jugoslaviska staden Novi Sad. När hon var femton år fördes hon med sin familj till Auschwitz. När hon var sjutton kom hon till Sverige. Hennes mor, yngre bror och mormor är försvunna sedan de klev av tåget i lägret. De hamnade i ett annat led.
Att överleva en stor katastrof är osannolikt, svårförståeligt. Men för att kunna bearbeta, kunna hantera, så måste man få plats, tid och rum att vara med sin sorg och sina minnen. Det ohyggliga som hänt, som man egentligen inte kan förstå. Varför? Hur kunde dom?
Det som störde mig i denna bok var inte bara det ohyggliga som hänt. Det var också bilden av ett Sverige som jag så väl känner igen. Det där kalla, stressade och rädda. Att alla säger ”Oj!” och skyndar sig att byta samtalsämne. Att man förväntas kunna glömma, bli lycklig igen, vara tacksam för livet.
Men det är inte nödvändigt att gå till Förintelsen för att hitta katastrofer. Dagligen sker det katastrofer i det tysta, små personliga katastrofer. Någon som fanns nära försvinner bort, ett förhållande tar slut, någonting obehagligt händer i skolan... Det kanske låter tarvligt eller smått i jämförelse, och visst finns det skillnader i dimension. Men människors lidanden låter sig inte jämföras, inte längs några skalor. Det som för en är trivialt, är för en annan en personlig katastrof utan botten, utan något som dämpar fallet. Vi lever alla i våra egna världar. Så olika, så lika.
Ibland undrar jag vad som händer med alla människor som lider? Vart tar de vägen? Mår de bättre sen? Eller är det så att de fortsätter lida, dolt under falska leenden, för resten av livet? Och hur länge orkar man hålla masken? Hur många dagar eller år? Ibland är det som om vi alla går och bär våra masker...
Jag kommer att tänka på ordet ”tolerans”. Vad är egentligen tolerans? Är det att försöka förstå någon annan? Att stanna upp till i tillvaron, att öppna upp en kanal till omvärlden och se någon. Att lyssna på en berättelse och hålla om någon som gråter. Att stanna kvar en stund med någon som behöver prata, att ta sig tid. Att orka hålla kvar alla de svåra känslorna. Att inte släta över med leenden och behöva berätta om sitt eget medlidande.
Jag undrar ibland om medlidande bara är ett ord, eller om det verkligen är någonting som händer inom oss? Om medlidande kan uttryckas på annat sätt än genom blickar, tystnad och värme? Om vi verkligen kan lämna ifrån oss vårt personliga ansvar till samhället, till de professionella? Var hamnar vi då? Vad tror du?
Januari 1997