Högst tillfälliga länkar
Högst tillfälliga länkar
Jag är inte en särskilt god människa. Inte särskilt ond heller kanske, men jag är i vilket fall inte god.
Godhet är för mig en egenskap som gör en människa ofarlig. Att vara god är som att vara snäll och harmlös på samma gång. Men jag har inte den minsta lust att vara harmlös, och jag känner mig inte alls god. Tvärtom önskar jag mig något av det där giftiga, farliga som vissa människor bara utstrålar...
Men vad är det att vara god? Är det att man bara gör goda handlingar? Eller räcker det med att oftast göra goda handlingar? Och var skulle gränsen gå? Vid sjuttio procents godhet? Vid åttio? Och varför är en handling egentligen god?
Vi värderar handlingar på vissa sätt; en del kallas onda, andra goda. Värderingar är ingenting som finns ute i världen. De är ingenting som vi kan se, smaka, känna eller höra. Och det finns så många olika värderingar. Kanske är det till och med så att ingen endaste värdering delas av alla...
I andra samhällen i andra tider har man värderat handlingar på andra sätt än vad vi nu gör. Vissa saker har förstås närmast alltid ansetts som onda, till exempel att mörda eller avrätta oskyldiga. Det vore helt enkelt omöjligt att bevara civilisationen om sådana handlingar vore tillåtna för alla. En del grundregler måste gälla. En del regler kan inget samhälle acceptera avsteg ifrån.
Men om både godhet och ondska är begrepp som vi har konstruerat så måste vi våga förhålla oss ifrågasättande. Varför ska vi använda begreppen ”ond” och ”god” om andra människor? Vad tjänar det till? Vem blir lyckligare av det?
Jag tror att svaret på den sista frågan helt enkelt är – INGEN! Att du är god och jag ond, eller tvärtom, gör ingen av oss till en bättre människa. Att sätta etiketter på människor hindrar oss från att se dem som de är. Vi låser oss vid våra bilder, våra förväntningar på världen, när vi egentligen behöver mer av förståelse, respekt och tolerans.
Så jag tror inte på godheten, av samma skäl som jag inte tror på ondskan. Jag kan inte föreställa mig någon alltigenom god eller alltigenom ond människa, hur gärna jag än skulle vilja att de fanns. Och faktiskt, när jag ser människor i deras sammanhang, när jag börjar få insikt i hur uppväxten och barndomen var, när jag ser alla de oförrätter som en person blivit utsatt för... Hur kan jag då säga att denna person är ond? När jag ser orsakerna, händelserna som formade människan, vad är det då för poäng att tala om ondska?
Jag tror att det vore en god lärdom för oss om vi försökte inse att det verkligen är så här: Ingen är god. Ingen är ond. Vi är alla människor. Det hjälper ingen att vi försöker döma.
September 1996