percederberg.net: Dagbok sida 3

Jag ser ut som dom andra.
Samma kropp.
Samma enfaldiga leenden.
Men allt är bara inlärt.
Noga repeterat,
som en pjäs som aldrig har premiär.

Jag gråter på kvällen,
försöker somna om varje morgon.
Det enda som är uthärdligt är sömnen,
medvetslösheten.
Smärtan finns här överallt, i varje andetag.
Vetskapen, den absoluta vissheten,
om att inte vara älskad.
Som varet ur ett sår rinner mina tårar.
Befriar inte, förlöser inte.
Det infekterade blir inte friskare.

Jag vill slå världen blodig med mitt hat,
men vart ska jag rikta min vrede?
Mot dom andra?
Alla dom enfaldiga människorna
som aldrig kommer att förstå?
Mot min mor som födde mig
till den kalla, hårda världen?
Mot mig själv?

Hatet dunkar som en puls.
Den dag då jag får nog, inte klarar mer,
är det allt jag har kvar.
Och det är snart det enda som lever i mig.
Kärleken håller på att ruttna bort, att dö.
Som en liter mjölk
där bäst-före-datum passerats
med flera veckor.