percederberg.net: Dagbok försättsblad

Det är länge sedan nu. Känns inte verkligt längre. Men visst var det så här.

Hopplöst. Värdelöst. Tomt och ensamt.

Känslorna hopades och lade sig på hög. Blev gamla och började mögla. Blandades ihop till något slags illaluktande sörja.

Tror att dom som sätter namn på allt vill kalla det för depression. Men själv har jag aldrig riktigt fattat vitsen med det där.

Och så gick man vidare. Levde sig igenom den där perioden på några år. Mitt i en av livets ungdomsfaser. En del som man förlorat? Något man gick miste om?

Så mycket man i efterhand kan ångra. Som man aldrig gjorde. Det hade varit så enkelt nu. Nu när man vet hur man ska göra. Hur man ska bete sig. Vad som egentligen fungerar.

Men kanske var det ändå värdefullt. På något sätt. Fullt av värde. För till slut fick man ändå nya vingar. Till slut hade man ändå lärt sig någonting. Till slut blev man ändå större.