Högst tillfälliga länkar
Högst tillfälliga länkar
Av Per Cederberg
September 1996
Det finns män som begår fruktansvärda våldshandlingar. Det finns
män som mördar, plundrar, våldtar... Och så finns det män som
utnyttjar barn för sin egen sexuella tillfredsställelse. Hur kan
dom? Hur bara KAN dom?
Jag gick till Elisabeth Kwarnmarks föredrag för att få svar på några av mina frågor. Vad får dem att begå övergrepp? Varför inser de inte hur de förstör en liten människas liv? Och går det överhuvudtaget att få dem att sluta?
Elisabeth Kwarnmark är utbildad psykolog och psykoterapeut och arbetar med behandling av dömda sexualbrottslingar. Detta är inte någon homogen grupp, utan består av bl.a. våldtäktsmän, incestförövare och pedofiler.
Även om gruppen innehåller mestadels män, så förekommer det även kvinnliga sexualbrottslingar. Dessa döms dock oftare än de andra till psykiatrisk vård istället för fängelse.
Lagen föreskriver att alla dömda sexualbrottslingar ska utsättas för ett påverkansprogram som både försöker motivera dem att genomgå behandling och försöker ge dem information om vad de gjort. Om de själva vill finns det även behandling att få.
Idag är behandling inte ett alternativ till fängelsestraff, utan behandlingen sker under fängelsetiden. Elisabeth är också mycket noga med att påpeka att hon inte vill ta bort fängelsestraffet för denna typ av brottslingar, framför allt eftersom de kan vara mycket svåra att nå för behandling annars.
Förövarna har ofta brist på tillit till omgivningen och sig själva. De är misstänksamma, rädda och tillitssökande. Att detta tar sig uttryck i sexuella övergrepp bottnar ofta i behovet av kontroll och makt. Förövarna är också mycket manipulativa och försöker utnytta alla personer i sin närhet.
Alla sexualbrottslingar har också ett mycket starkt försvar mot att förstå vad det är de gör. De bagatelliserar, gör föraktfulla förnekanden och vägrar inse att de gjort fel. Man stänger till exempel av TV:n om det kommer ett reportage om incest eller pedofiler. Man särskiljer sig från andra sexualbrottslingar genom att peka på skillnaderna – ”Jag är inte våldsam” etc. Den kontakt som kan förekomma mellan exempelvis pedofiler fungerar också som ett sätt att normalisera handlingarna, men långt ifrån alla har någon sådan kontakt med andra.
Alla sexualbrottslingar har också ett mycket starkt försvar mot att förstå vad det är de gör. De bagatelliserar, gör föraktfulla förnekanden och vägrar inse att de gjort fel. Man stänger till exempel av TV:n om det kommer ett reportage om incest eller pedofiler.
Oftast börjar en sexualbrottslingarna med blottning. Till en början kanske man blottar sig för vuxna kvinnor och på långt håll, där det är säkert att man kan komma undan. Sedan tar man allt större risker och går samtidigt ner i åldrarna. Spänningen driver dem vidare och de hamnar i ett slags beroende av att ständigt ta allt större risker och begå allt grövre övergrepp. Det blir en ond spiral som de inte själva klarar av att bryta.
Många dömda sexualbrottslingar söker sig till behandling, trots att de inte erkänner sina brott. De har ofta ett stort behov av att bearbeta det som hänt och känner sig ofta missförstådda och illa behandlade. Många vill fortsätta behandlingen efter fängelsevistelsen, men en liten grupp avvisar all form av behandling.
Ungefär 40% av förövarna erkänner sina brott redan under behandlingens inledning, och ytterligare 30% erkänner senare under behandlingen. Kvar finns de 30% som aldrig erkänner sig skyldiga till någon felaktig handling.
Efter erkännandet kommer ofta tankar på att inte leva vidare. Detta t.ex. motverkas genom att få förövaren att inse att han bara sårar barnet än mer genom att ta sitt liv. Elisabeth har bara erfarenhet av en enda person som verkligen tagit sitt liv efter behandlingen, trots att hon behandlat flera hundra personer.
Behandlingen är ett slags psykoterapi, d.v.s. man får personen att prata om problemen genom att ställa frågor och ge viss respons till vad personen säger.
Man inleder ofta med att gå tillbaka till förövarens egen barndom. Denna innehåller alltid kränkningar av någon form, även om det inte alltid handlar om sexuella kränkningar. Detta visar hur viktigt det är att också erbjuda offren behandling, men givetvis blir långt ifrån alla offer senare själva förövare. Det handlar om en liten grupp av offer som tar steget över till att själva bli förövare.
Efter att de talat mycket om sin egen barndom kan förövarna försöka få insikt i barnets eller den utsattes lidanden. Detta kan vara mycket svårt, framförallt eftersom förövarens försvar är så starka. Behandlingen är inte heller någon rätlinjig process, utan det är ofta två steg fram och ett tillbaks.
Till en början kanske man blottar sig för vuxna kvinnor och på långt håll, där det är säkert att man kan komma undan. Sedan tar man allt större risker och går samtidigt ner i åldrarna. Spänningen driver dem vidare och de hamnar i ett slags beroende av att ständigt ta allt större risker och begå allt grövre övergrepp. Det blir en ond spiral som de inte själva klarar av att bryta.
Till en början är behandlingen alltid individuell, men i senare skeden kan den även ske i grupp med andra förövare. Man kan även ha ett möte eller en konfrontation mellan förövaren och offret i behandlingen, men detta får bara ske om offret själv vill. Det är viktigt att sådana möten inte leder till att den vuxne avlastar sina känslor på barnet, utan båda parter måste få möjlighet att uttrycka sina känslor. Det kan vara mycket viktigt för barnet att få höra den vuxnes erkännande, att höra den vuxne ta på sig hela ansvaret för det inträffade.
Man kan fråga sig om det är möjligt att bota exempelvis en pedofil. Svaret beror givetvis på vad man menar med frågan. Man kan förmå pedofiler att sluta begå övergrepp, men det är mycket svårt att bryta den starka fixeringen vid barn. En tumregel är också att ju längre behandlingen är, desto bättre fungerar de senare ute i samhället.
Det förekommer givetvis återfall efter en behandling, även om det inte är så vanligt. I terapeutiska behandlingar kan resultat aldrig garanteras.
Det finns många förslag på hur sexualbrottslingar skall ”botas” på andra sätt än med en psykoterapeutisk behandling. Ett av de vanligare är s.k. kemisk kastrering, men detta är som Elisabeth påpekar ingen lösning i sig. Förövarnas problem är inte att de har för stor produktion av testosteron, utan att de har ett stört beteende. Givetvis kan olika kemiska preparat användas som ett stöd i behandlingen, men hjälper knappast i sig själva.
Det kan vara mycket jobbigt att arbeta med förövarna, eftersom de ofta går till angrepp mot den omgivande miljön. Det är också mycket slitsamt att försöka tränga igenom deras massiva försvar mot att inse vad det är de faktiskt har gjort. Att ha tillgång till handledning är en nödvändighet för att kunna arbeta med förövarna.
Givetvis är det också ett väldigt viktigt arbete där resultaten kanske ändå uppväger det svåra och jobbiga. Och som Elisabeth själv formulerar det – att arbeta med förövarna är också att arbeta för offren!